Tintomara Ariadne skrev: När Simon Månunge inte ägnar sig åt pubertalt dissande av allt och alla (lite av detta ger karaktären trovärdighet; för mycket blir just pubertalt), eller åt att skriva läsaren på näsan, är han en fascinerande karaktär som brottas med sina egna gränser och sitt eget ansvarstagande liksom med sin vacklande självkänsla. Intressant är också leken med gränserna mellan sant och falskt, verklighet och fantasi (dröm? psykos?). När vi följer Simon i hans exposé blir verkligheten suddig i konturerna.
På sätt och vis är Simon också en antihjälte. Som den ständige outsidern vägrar han att kännas vid samhällets konventioner och värden. Han odlar sitt utanförskap som en ömtålig planta (cannabis?) och står ensam över omgivningens futiliteter. Ofta går han till synes till reträtt, men vinner i sin egen värld en moralisk seger - även om den är bräcklig. Som kontrast mot detta kyliga avståndstagande från människor i omgivningen, skildras känslorna för brodern och för barndomskärleken med en överraskande värme. Denna paradox (?) skulle kunna utvecklas till ett intressant tema i berättelsen.
Mötet med transvestiten Nancy (en starkt laddad scen) ställer Simons gränsdragningar på prov på ett oväntat sätt. Detta skulle kunna utgöra handlingens peripeti om författaren ville skriva in sig i utvecklingsromanens genre. Dessvärre kommer denna vändpunkt inte riktigt till sin rätt, då utvecklingen kommer av sig. Läsaren snuvas på hela det drama som så suggestivt målats upp. Författaren vågar inte riktigt ta ut svängarna när det kommer till kritan, utan skyndar över det hela mycket hastigt och lustigt. Det utlovade sammanbrottet får vi se oss i månen efter. Istället framstår vår antihjälte plötsligt som självaste Mr Niceguy som blott drabbats av tillfällig sinnesförvirring, och ingenting var egentligen särskilt allvarligt menat. "För fast att jag kan upplevas som arrogant så tycker jag egentligen bra om de flesta", summerar Simon lite platt medan han ser fram emot sin fortsatta skolgång, nu utan hasch. Trots det uppbyggliga budskapet hade jag väntat mig något mer av denna författare, som tidigare i texten visat prov på betydligt större djärvhet." | 
