Det där barnkalassocialiserandet alltså...usch och fy.
Igår kom det ett hoper föräldrar i en strid ström som jag tvingades socialisera med.
I slutändan stod jag och hängde helt utmattad mot barnens lila klädstång och försökte upprätthålla ett alltmer ansträngt leende.
De ville ju aldrig gå utan skulle prata om ditten och datten och glo ner i min illa valda urringning som kom av sig att jag aldrig hann byta om till mer passande klädsel från sista-minuten städ innan kalaset.
Att jag aldrig kan få till det hela vägen!
Och gardinen i vardagsrummet är upphängt medelst metoden presenttråd-duger-lika-bra i avsaknad av gardinstång.
Gardinerna i barnrummet spikade jag upp. Fast det ser okej ut, spikarna syns inte.
Men överlag gick det riktigt bra. Ungarna hade skoj.