Det beror ju på just att det är pekpinnar som kommer, i vart och vartannat andetag. Att leva som man själv lär är konsekvent och kan vara beundransvärt, att försöka styra att andra att leva på det sättet (oavsett om man själv gör det eller inte) är rena översittarfasoner. Det enda jag begär är att få sköta mig och mitt utan att någon annan blandar sig i.


Nej, båda sakerna är åsikter, skillnaden är väl möjligen att värderingarna mer sällan har empiriska bevekelsehrunder.

For the record så anser nallen att till och med sådana saker som solidarisk beskattning för att alla ska få adekvat sjukvård är intrång i ens personliga sfär, och att argumentera för det är alltså att komma med pekpinnar. Dokumentation finns gott om på Aspergerforum. Det skulle väl fortfarande gå att diskutera, men sedan tar han inte ens in, eller förhåller sig annat än kategoriskt avvisande till, resonemangen bakom några andra hållningar, och därmed ser jag ingen möjlighet att diskutera sådant med honom.

Det kan också nå en bit som kanske alltför grov och ytlig, men dock, illustration till de skillnader mellan "värdering" och "åsikt" vi svenskspråkiga brukar förutsätta: att tycka att alla ska ha adekvat sjukvård eller att bara de som har råd (eller hur man nu vill uttrycka det) ska få det bygger på olika värderingar av företeelser och begrepp som "människor", "samhälle", "rättvisa", "ansvar", "solidaritet" och så vidare. Sedan kan man ha olika åsikter om hur det man nu tycker är rimligt ska inrättas; men där kan möjligheten att samtala med varandra begränsas av både avståndet mellan och förståelsen av eller för varandras värderingar.

Jag förstår mig ärligt talat inte på nyliberalers åsiktsgrund. Ofta hör man talas om att vissa medborgare är "parasiter" medan andra är "framgångsrika". Eller för att citera Södersten, "närare" och "tärare".
Förutom det uppenbart fascistiska i denna åsiktsgrund, ja det är så flagrant fascistiskt att man häpnar, är det urbota korkat.
Det förhåller sig nämligen så att ingen människa kan vara "närare" livet igenom. 95% av landets sjukvård handlar om vård i livets slutskede, det är vid en människas sista år sjukdomarna träder in.

Enligt det nyliberala, marknadsmässiga tänket är det gamlingarnas fel att de blivit gamla. Om man hårddrar det. Man kan förresten hårddra alla deras argument och se att det alltid slutar på samma sätt: solidaritet bör inte finnas och det är penningen som skall styra. Lyssnar man på en del högermänniskor märker man snart att de ser hela samhället som ett enda företag där allt handlar om lönsamhet. Jag liknar därför nyliberaler vid fascister a la Mussolinis svartskjortor.
Oavsett politiska verktyg handlar det om egoism, förakt för svaghet, antihumanism, girighet och allmän trögtänkthet.

Har inte människan nått högre andliga stadier än så?
Bara snöd vinning, konkurrens och that's it?

-Det är ett tänk för lobotomerade troglodyter.

Vem f-n har mage att kalla mig "tärare" eller "parasit" för att jag inte lönearbetar?
Är det tecken på moralisk slapphet att inte bli insläppt och accepterad i arbetslivet? I så fall: hos vem ligger skulden, hos mig eller hos arbetsgivarna?

Vem är förresten mest "tärare" i samhället: den som lever på knapp pension (6620 kr) eller höginkomssttagaren med arbete? Vi kan ju börja med att se till vem som slösar mest på moder jords resurser.
Man kan utan vidare anta att höginkomsttagaren har en elräkning som bara den överstiger min månadsinkomst, att denne bor i villa eller hyresrätt (vilket är att aktivt motverka en demokratisk bostadspolitik), att denne kräver mer av näring, underhållning, underhåll etc.

Enligt vilken skev världsbild är det jag som är "täraren", och med vilken rätt är denna världsbild mer giltig än den världsomfattande miljömässiga?

Jag vill också ställa frågan varför överklassen rakt igenom skulle vara "närare".
-Warren Buffet
-Kungahuset
-Börsmäklare
-Mäklare
-Reklamare
-Ockrare
-Kyrkan med alla dess ämbetsmän och resurser

På vilket sätt är dessa "närare"?

Jag har svårt jag med att förstå nyliberalismen och hur man på allvar kan förespråka ett sånt samhälle. Jag kan acceptera mycket och jag tror mig ha ganska högt i tak för vilka åsikter och värderingar som är godtagbara i civiliserade sammanhang. Men nyliberalismen är så uppenbart destruktiv och emot alla slags högre värden som vi har kämpat genom historien för att uppnå.

Inte ens om jag vore rik och oberoende så skulle jag vilja ha ett sånt samhälle, jag ser bara nackdelar med det och det mesta av sånt som är vårt nåt på riktigt av allt som finns har INTE skapats utifrån ekonomiska vinstintressen.