Varför används ensamhet ofta som ett skällsord? Jag förstår det inte. Jag har alltid uppskattat ensamhet. I traditionella östasiatiska kulturer romantiserades ensamheten. I japansk konst är ensamheten och melankolin ett genomgående tema. Ensamhet som uttrycksform är t.o.m ett traditionellt begrepp i det japanska språket. Den ensamma vandraren har alltid varit ett slags drömideal för mig när jag försvunnit in i fiktiva fantasivärldar. Jag mår bra av ensamhet och behöver ensamhet. Därav mitt användarnamn. Guldhamstrar är, i likhet med t.ex björnar men till skillnad från andra gnagare undantaget kinesisk dvärghamster, solitära djur.

Det stigmatiserande förakt normalfungerande väver in i begreppet "ensam" är för mig svårt att förstå. Varför är det så fult att vara ensam?

Jag tror att det bygger på föreställningen att alla vill ha och mår bra av vänner och/eller livspartner och att alla därför strävar efter att få det. Den som varken har vänner eller livspartner anses ha misslyckats i den strävan. De som föraktar ensamhet förstår inte att alla inte har samma behov av sällskap och kan heller inte tänka sig in i scenariot att alla inte alltid strävar efter sällskap.

Föraktet för andras svaghet kan dessutom vara ett uttryck för en rädsla att erkänna sin egen svaghet.

Just det här med att inte förstå är intressant. Normalfungerande använder ofta autisters oförmåga att "sätta sig in i hur andra känner" som ett argument för att förminska, förlöjliga och stigmatisera men själva kan de inte sätta sig in i hur någon som söker ensamhet och mår bra av det faktiskt känner.

Majoriteten har makten över definitionerna och kan därför bestämma vilken förståelse som räknas - och vilka grupper som det räknas att kunna förstå (och för den delen vilka grupper som man inte bör förstå).

En annan konstig missuppfattning majoriteten har är att en autist som inte tänker, fungerar och reagerar som de själva "lever i en bubbla". Att reagera på en situation utifrån ett autistiskt minoritetsperspektiv är att "leva i en bubbla". Normalfungerandes verklighetsuppfattning och världsbild är enligt de själva den absolut sanna. Som en slags offentlig hall som existerar oberoende av människors individuella egenskaper. Ett utrymme som existerar även om det inte finns några betraktare. En absolut sanning.

Jag lever inte i någon jävla bubbla!
Jag är inte ensam, jag är själv.

Folk kanske tror att "ensamheten" är ofrivillig och pga det projicerar någon slags looserstämpel på en.
Jag skiter faktiskt i vilket, jag njuter av varje stund utan störande kackel och ständiga kompromisser.

Det hela kompliceras av att mycket i de normalfungerandes värld tycks existera för att höja den egna sociala statusen och många anpassar sig efter det för att inte förlora i status. Det blir som en ond cirkel: Beteendet förstärker uppfattningen och uppfattningen förstärker beteendet.

Haha, jag brukar ofta få det skrivet till mig på internet. Av grupprunkande kvinnor:

Assåa, duw måste vara en jävligt bitter och ensam människa såsom du beter dig.

Mitt svar brukar vara: Ja, jag är nog både och stundtals, men det har ingenting med hur jag beter mig att göra. Att jag beter mig som jag gör mot just dig är för att du är en ****** f-i-t-t-a.

De tror att de kan använda självklara ting för att trycka ner mig . Idioter. Jag är ensam mestadels för att jag inte orkar umgås. Jag är ledsen för det ibland, eftersom det finns människor som jag vill vara med som inte hatar mig. Som vill träffa mig. Måndag-onsdag hade jag planerat att åka ut till brorsan tex. Men här sitter jag med ena halsmandeln i storlek av en redig pungkula. Ont som fan i örat också samt lätt feber. Vete fan, har jag AIDS eller?! Allt jag vet är att jag missar en helvetes massa umgänge pga någon slags reumatism eller AIDS.


Jag önskar att jag trivdes med ensamhet, men tyvärr, jag gör inte det. Klarade det bättre när jag var yngre.