Vissa kultur och vänstermänniskor verkar ha fattat.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/or ... 921411.svd

Jag å andra sidan tycker inte att litteraturkritiker och annat kulturfolk ska snacka om något de inte vet något om.
Eller vad sägs om den här:
En litteraturkritiker beskriver behandling med psykofarmaka som ”tillfällig lobotomering”.

Kan du inte skilja på litteratur och scientologi?

Framgår det att uttalandet kommer från en scientologi?

Jag tycker att litteraturkritikerns beskrivning var korrekt.

En del har serotoninbrist, vad ska de göra? Be en fader Vår och bli av med depressionen?

Eller äta bättre mat.

Jag tycker det verkar vettigt, till viss del. Väldigt överdrivet såklart, men det är väl för att göra poängen tydligare. Skribentens påståenden i slutet är typiskt borgerligt förnekande av samhällets fel och brister som en faktor bakom psykisk ohälsa.

Tycker att det här stycket från Teater Giljotins hemsida beskriver mina åsikter
väldigt bra. http://www.teatergiljotin.se/pages.asp?r_id=75067
Ser att föreställningen pågår varje helg fram till maj, ska verkligen försöka ta
mig ner och se "Bli en dåre"

"Var går gränsen mellan kreativitet och galenskap?

Vem är galen och vem är normal?

Från tidernas begynnelse har människans vansinne hjälpt oss att forma vårt samhälle. Genom litteratur, konst, matematiska lösningar eller vansinnigt ledarskap har människors mentala ohälsa bidragit till att förändra världen.

En gång i tiden ansågs tanken om demokrati vara ett uttryck för sinnessjukdom.

Vad är ett "stört beteende" idag? Vem är normal? Och vem får kalla sig mentalt frisk."

Har inte satt mig in i det här fallet, men rent allmänt brukar väl många skönandar ha en djävligt romantiserande syn på det här med psykisk sjukdom. (Jag är skönande själv, så det är inget tjuvnyp mot kategorin.)

Synd att skribenten minskar sin trovärdighet genom orättvisa utfall mot vänstern i gemen. Hans avsmak inför cynismen i den här sortens romantiseringar verkar ju högst äkta och hedervärd.

************

Nog bör väl livserfarenhet i ett "normalfall" kunna fördjupa en skapande gärning, antingen det gäller konst eller vetenskap, och det kan givetvis innefatta lyckligt genomgången sjukdom som man inte visste om den skulle sluta lyckligt medan den varade. Pågående sjukdom, däremot, har jag aldrig sett belägg på skulle annat än nedsätta ens skapande förmåga. Visst kan det bli konst av galenskap, men poängen är väl då att man tar spjärn mot det vanliga, vilket man knappast kan utan att ha kontakt med det, och att man har mental kraft och disciplin att skapa form och uttryck som håller.

I allmänhet. Sedan kan det väl hända ibland att någon så lottad får en snilleblixt som inte kräver så mycket kraft i utförandet, eller får öppnad en kanal till ett länge undertryckt uttrycksbehov som väller fram så starkt att det lyser igenom ett valhänt utförande, typ; och att sådant kan utlösas även av ett pågående psykiskt sjukdomstillstånd.