Jag drömde att Sverigedemokraternas partisekreterare (Björn Söder) stod bakom mig när jag packade ner mina nyligen inhandlade livsmedel på ICA. Han såg ut att ogilla mig och sade: "Jön!". "Jön? Vad menar du?" "Jön!" Jag blev lite orolig för vad han skulle ta sig till, men han upprepade bara uttrycket flera gånger samtidigt som han stirrade på mig med samma hotfulla ansikte och långsamt backade mot utgången där Jimmie Åkesson stod och väntade.

Jag gillar inte Björn Söder av någon anledning, men Åkesson är bra. Min favorit är dock Kent Ekeroth, hade han varit tysk på 30-talet hade han säkert varit kompis med Julius Streicher. En riktigt fradgatuggande fanatiker med aggressiv framtoning.

Jag drömde att jag på något sätt var född ett par decennier tidigare och att jag i mitten av 80-talet träffade Rudolf Hess i Spandaufängelset och att han då blev överväldigad och uttryckte stöd för min övertygelse om att jag är Adolf Hitler reinkarnerad.

Jag drömmer ibland liknande drömmar. Att någon som kände Hitler och överlevde kriget bekräftar att Hitler lever igen genom mig. Ett annat element i drömmen om Hess var den fantastiska känslan av att fyra decennier efter Adolf Hitlers död möta en person som i så många år kände Hitler. En overklighetskänsla. Som en tidsportal. Att existera i två inkarnationer samtidigt. När jag vaknade var känslan av saknad enorm.

Jag hade en rätt sjuk dröm inatt.

En jättelik insekt, en sorts korsning mellan en dyngbagge och fluga, som hette Pumi, skulle ut på ett viktigt uppdrag. Till sin hjälp hade han en fjäril som inte hittade vägen dit de skulle, så Pumi tog tag i fjärilen med sina jätteinsektsben och försökte bära den. Men fjärilen var för tung och ramlade ur Pumis grepp och föll till marken. Då tänkte Pumi:
- Äh, jag äter upp henne istället.
Väldigt tydligt ser jag då i drömmen hur denna jättebagge med vingar biter av fjärilens huvud och sväljer det.

Efter det flyger Pumi vidare och hittar en stor tjur, kryper in i hans ändtarm och försvinner däri. Det såg otroligt vämjeligt ut.

I nästa sekvens ser jag en man som plötsligt märker att det kryper en stor insekt på hans hals varpå min sambo då dyker upp och upplyser mig om att dessa insekter förökar sig i folks ändtarmar och kommer sedan ut samma väg.


Jag hoppas att denna dröm är orsakad av en biverkning av medicinen jag äter. Det måste vara så.

Hmmm... ja, det där var en lite... ovanlig dröm...

Jag drömde att jag var en sväng ner i dödsriket och träffade Hades, men Hades var varken man eller hette Hades längre, utan hette Edyth och var kvinna:
"Men, du är ju kvinna!?"
Jag har för mig att hon dessutom var rätt snygg.

Jag drömde att jag inne på ett i orange-toner inrett industrilokalsliknande köpcentrum för byggvaror blev trakasserad och hotad av några svin av den typ det fanns gott om där jag växte upp. Precis som i verkligheten när jag var ca 12-15 år ville de jävlas bara för att jag var annorlunda. För dem var det som om de inte gjorde något fel i att mordhota mig, utan som om jag "förtjänade det" trots att jag aldrig ens pratat med dessa typer. Jag accepterar inte detta så jag säger åt dem att de är avskum som ska dö, och till min hjälp kommer en hund inspringande och attackerar den ena idioten. Jag hugger besinningslöst den andra med en stor kniv jag helt plötsligt har i handen. Jag och hunden dödar båda två.

I nästa fas av drömmen befinner jag mig på ett gigantiskt futuristiskt jätte-Arlanda. Jag är i tonåren. Plötsligt dyker tre udda matchade, fågelskrämmeliknande blattar i samma ålder upp. En arab/iranier som är "ledaren", en eritrean/somalier och en ful liten zigenare/latino av något slag. De har "hört rykten" om att jag "dödat deras kompisar" och vill bara ha bråk, i grunden av samma anledning som deras kompisar jag tidigare dödade. För att jag är annorlunda. I drömmen hade jag på något sätt laglig och moralisk rätt att döda de där mobbarna från köpcenterscenen i drömmen, och att jag mördat är inte något som juridiskt hålls emot mig. I ögonen på blattetrion har jag ändå gjort något fruktansvärt i att försvara mig själv mot oprovocerade angrepp. Jag förklarar mina rättigheter och ber svinen dra åt helvete, sen ropar jag till förbipasserande att kalla på väktarna. Men ingen gör något, trots att det är en flygplats finns inga väktare inom synhåll. Förbipasserande verkar antingen vara rädda för blattarna eller anse att jag är så "konstig" att jag "förtjänar" att bli misshandlad och dödad.

Jag lyckas ändå på något sätt, med blattetrion hack i häl, röra mig på "säkra ytor" där de inte fysiskt kan komma åt mig utan att själva åka dit för det (skulle de ge sig på mig hade det till skillnad från när jag tidigare i drömmen mördade ha varit ett brott). Drömmen slutar med att blattarna följt mig in på ett café alldeles vid ingången till flygplatsen, där de väntar på sin chans att döda mig.

Den här drömmen var lätt att tolka. Egentligen bara min uppväxt som passerade känslomässig revy. När jag vaknade kände jag ett sånt starkt hat att det tog mig en halvtimme att somna om.

Jag drömde att jag tillsammans med en kompis besökte ett konstmuseum där det fanns ett mindre matställe. Jag och min kompis diskuterade vad vi skulle äta då en av servitriserna kom ut från matställets bardisk. Hon var helt naken, förutom en liten vit trekant av tyg framför könet (i drömmen tänkte jag att det var något slags stringtrosa, men med osynliga eller till och med obefintliga snören), och hon hade den delikataste av små rumpor som jag sett på länge: fast, men ändå mjuk på samma gång. Med mer guppande än svängande höfter gick hon ut på golvet framför bardisken och bara stod där och var naken och glad (hon log och tindrade med ögonen sådär som bara genuint glada personer kan). Hennes bröst var minst lika fina som hennes rumpa - det jag såg av dem i alla: Hon täckte dem med ena armen, men tycktes inte det minsta blyg över situationen. En stor folksamling hade dessutom uppstått på andra sidan servitrisen, men de höll sig alla på anständigt avstånd och ingen verkade uppmärksamma hennes nakenhet - förutom jag, som blygt försökte spana in henne utan att någon skulle märka det. Jag stötte i sidan till kompisen, som tydligen inte heller uppmärksammat vad som pågick, varpå han utropade: "Monopol!" Den nakna servitrisen höll senare i en mikrofon och skulle tydligen presentera något slags (konst-)event, men tyvärr vaknade jag innan det hann hända något mer.

Ach nein! Vad fan var det jag drack igår egentligen? Asså, det såg ut som vatten, men nu när jag tänker efter så hade det kanske en lite konstig bismak av något annat: kanske lite salt, men även en hint av citron.

Drömde att jag reste till Sapporo. Hotellet var ett 60-70-talsaktigt lite sovjetliknande höghus i betong med något omodern inredning men kändes ljust, trevligt och välkomnande. Kvinnan i receptionen var i 30-35-årsåldern, lång och smal med uppsatt hår, stram sekreterarklädsel med blus och knälång kjol och såg ut som en japansk version av Drottning Rania av Jordanien. Jag är beredd på att prata japanska men till min förvåning pratar hon svenska med bara en lätt brytning. Dessutom erbjuder hon sig att visa mig var hotellets matsal ligger.

Matsalen visar sig vara en tunnelliknande lager eller servicekorridor som löper i en fyrkant runt hela byggnaden. Nakna industrilampor hänger i taket och brandorangefärgade pilar och linjer är målade på det mörka betonggolvet. Efter väggarna är bord uppställda som på en restaurang. Vid korridorens nordsida finns även en slags butiksdisk som i en skolmatsal. Vid ett bord längs korridorens vägg mitt emot matdisken sitter en medelålders, nordeuropeisk man. Han är fult klädd i gamla jeans och 90-talsjoggingskor och ser ut som den dömde sexförbrytaren och mördaren Anders Eklund. Rania går fram och och samtalar med mannen. Han kastar misstänksamma blickar åt mitt håll. Efter en liten stund kommer Rania tillbaka och meddelar att lunch/middag tyvärr inte serveras mer idag, samtidigt som hon bugar och ursäktar sig på ett väldigt japanskt sätt. Hon säger sen att det kanske finns lite skinka och en del rester kvar. Jag ser samtidigt hur ett litet sällskap vid ett bord en bit bort i den i övrigt tomma korridoren precis tar emot ett jättefat fyllt med enorma bitar av sushi och sashimi. Det ser otroligt gott ut. Jag går fram till den Anders Eklund-liknande gubben, som fortfarande sitter ned, och säger "det ser ut som om det inte är något problem för andra att äta här" varpå han ser rasande ut samtidigt som han likt en rullstolsburen padda verkar huka under min blick och med en blandning av djup indignation och drypande sarkasm i rösten på norrländsk svenska nästan skriker fram "ja, det ser onekligen ut så!". Jag försöker resonera med honom men han blir alltmer fientlig och barnslig. Då bestämmer jag mig för att checka ut, men inte innan jag använt hotellets toalett. Jag tänker att det är bättre än att vandra runt kissnödig på stan i jakten på ett bättre hotell. Mitt rum ligger på våning 40. I hissen står två svarta kvinnor i 20-årsåldern, samtidigt som vi åker uppåt börjar hela byggnaden vingla till, pendla som gelé fram och tillbaka. Det känns som om hissen ska lossna. Så vaknar jag.

Har vaknat till liv igen.
Stilnocten gör att jag sover så djupt i början av natten så inga drömmar får plats men nu på morgonen (eller vad klockan nu är?) så drömde jag om tåg som åkte förbi på konstiga undervattensräls och ovanpå dem plankplattform som låg på vattenytan. När sista tåget åkte förbi så slet den sönder plankorna och försvann ner under vattnet.