Evolutionspsykologen Satoshi Kanazawa har i flera av sina arbeten återkommit till hypotesen att generell intelligens hos människan utvecklats till följd av hur en generell intelligens ökat förmågan att lösa nya eller ovanliga problem. Han har samtidigt understrukit att intelligens däremot har liten inverkan på vardagliga problem där människor i regel drivs av undermedvetna, eller om man så vill instinktiva, processer.

Kanazawas arbeten inspirerade nyligen Bruce Charlton, professor i teoretisk medicin och chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften Medical Hypotheses, att lansera en kontroversiell men väldigt intressant hypotes om varför intelligenta personer ställer sig bakom och förordar objektivt enfaldiga föreställningar. Inte minst de föreställningar som i dagligt tal betecknas som ”politiskt korrekta”.

Charlton presenterade sin hypotes i en ledarartikel, Clever sillies: Why high IQ people tend to be deficient in common sense, i Medical Hypotheses i slutet av 2009. I artikeln påtalar han paradoxen att många uppenbart intelligenta människor i flera avseenden tycks sakna sunt förnuft och utåt säger sig vara anhängare av, även för normalintelligenta, uppenbart felaktiga föreställningar om verkligheten. Förekomsten av enfaldiga beteenden hos många intelligenta har tidigare uppmärksammats i exempelvis den vetenskapliga antologin Why smart people can be so stupid, redigerad av intelligensforskaren Robert Sternberg, men Charlton går onekligen betydligt längre med sin hypotes. Han menar att intelligenta personer tenderar att överanalysera och använda ett abstrakt tänkande i icke-adekvata sammanhang, vilket leder till absurda slutsatser medan sunt förnuft eller ett objektivt förhållande till fakta leder till helt andra konklusioner. Många intelligenta personer använder helt enkelt sitt abstrakta tänkande för att kringgå sunt förnuft och når därmed andra, i regel politiskt korrekta, ”slutsatser”.

När jag föreslår att de mest intelligenta tenderar att använda IQ för att kringgå sunt förnuft så är jag osäker på i vilken utsträckning det beror på en brist i förmågan till socialt tänkande, möjligen till följd av ett utbyte mellan kognitiva förmågor – som föreslagits genom Baron-Cohens konceptualisering av Aspegers syndrom, inklusive den manliga kontra kvinnliga typen av den systematiska/empatiska hjärnan. Alternativt skulle det kunna röra sig om en vanemässig tendens att överanvända abstrakta analyser, vilken (i princip) skulle kunna betvingas genom ansträngningar eller genom träning. Iakttagelsen att ”begåvade enfaldiga” tycks vara universellt förekommande inom moderniserade samhällen leder mig till misstanken att det troligen är en ärftlig och relativt stabil tendens att högre IQ snedvrider folk mot överanvändande av abstrakt tänkande (sid. 868).

Charlton påpekar att hög IQ inte bara medför en generellt bättre förmåga att lösa abstrakta problem utan även korrelerar med vissa personlighetsdrag. Ett sådant karaktärsdrag är vad psykologer beskriver som ”öppenhet”. Hos individer med hög IQ tar ”öppenheten” sig uttryck i form av neofili, en överdriven benägenhet att se allt nytt som överlägset det gamla, något Charlton valt att beteckna som ”psykologisk neoteni”. Det finns med andra ord en i det närmaste barnslig tendens hos individer med hög IQ att inte acceptera enkla svar eller ”gamla sanningar” just eftersom de är enkla eller ”gamla”, och därför genom abstrakt tänkande komma med nya svar som värderas högre utifrån egenskapen att de är nya snarare än att de verkligen stämmer. Åtminstone, hävdar Charlton, beter sig många med hög IQ som om de drevs av ett sådant förhållningssätt till verkligheten.

I de meritokratiska samhällen som uppstått i västvärlden är det fördelaktigt att framhäva sin intelligens, inklusive att framställa sig som mer intelligent än vad som möjligen är fallet. Denna IQ-annonsering innefattar även framhävandet av de karaktärsdrag som är överrepresenterade hos högintelligenta, inklusive neofili och avfärdandet av enkla svar till förmån för abstrakta sådana, hur mycket de än strider mot sunt förnuft. Likt folket i HC Andersens bok om Kejsarens nya kläder kan individer i ett försök att framställa sig som intelligenta och upplysta ställa sig bakom absurda föreställningar även när den nakna sanningen är uppenbar.

Jag misstänker att den IQ-annonsering som har lett till att de mest intelligenta i moderna samhällen har idéer om samhälleliga fenomen som inte bara är slumpmässigt inkorrekta (till följd av felaktigt använde av abstrakt analys) utan är systematiskt felaktiga. Jag talar om det fenomen som kallas politisk korrekthet (PK) där dåraktiga och falska idéer har blivit moralistiskt förstärkta bland den styrande intellektuella eliten. Och dessa idéer har invaderat den akademiska, politiska och sociala diskursen. Medan den stereotypt knäppa professorn i naturvetenskaperna är en briljant vetenskapsman men enfaldig i alla andra avseenden, så är den stereotypt knäppa professorn inom samhällsvetenskaperna och humaniora inte bara enfaldig i ”alla andra avseenden”, utan de är enfaldiga inom sina egna professionella arbeten.

Charlton ser att det finns en fara inte bara för vetenskapen utan även för samhället i stort, vilket han beskriver i närmast poetiska ordalag:

Eftersom expertis inom psykologisk och social intelligens är så utbredd och adaptiv så måste samhällsvetaren producera någonting systematiskt annorlunda från sunt förnuft, någonting nytt och icke-intuitivt. Och eftersom det strider mot den evolutionärt utvecklade psykologin så innebär någonting annorlunda i det här fallet med hög sannolikhet någonting felaktigt. Så, den professionella samhällsvetaren som använder abstrakta resonemang på sociala problem tenderar i regel vara mindre benägen att dra en korrekt slutsats än en vanlig person från allmänheten som använder det sunda förnuft som utvecklats genom evolutionen i form av spontan social intelligens.

Inom humaniora och samhällsvetenskaperna finns det således ett incitament att dra abnormt felaktiga slutsatser – att vara enfaldig med andra ord. Och detta är precis vad vi ser. Ju mer ett ämne inom en akademisk disciplin kräver, eller beror på, sunt förnuft, desto mer enfaldigt kommer det att vara.

Resultaten av den kognitiva stratifikationen och IQ-annonseringen är därför så pass skadliga att de har förstört värdet hos hela domäner inom konsten och akademin, och inom den allmänna politiken har resultaten varit fullständigt katastrofala. Under de senaste fyra decennierna har den oärliga fantasivärldens diskurs hos den icke-biologiska politiska korrektheten utvecklats till att dominera den intellektuella arenan hos hela stater – möjligen hela den utvecklade världen – så att felaktiga och löjeväckande idéer inte bara har blivit huvudfåran utan obligatoriska.

Eftersom den begåvade enfalden inte bara är en av flera konkurrerande idéer inom den elitistiska arenan så framtvingas den både intellektuellt och moralistiskt med sådan fanatism att alla alternativ exkluderas. Den första försvarsnivån är att förnekandet av PK-påståenden tas som intäkt för dumhet eller sinnesrubbning, i den mån att ett förnekande utan motbevis anses utgöra en fullgod respons. Men föreställningarna upprätthålls framför allt genom moraliserande: vemhelst som är intelligent och förnuftig och ifrågasätter de enfaldigt begåvade osanningarna och hävdar någonting annat, avfärdas inte bara som dum utan brännmärks som ondskefull.

Jag hävdar att motivationen bakom det moraliserande giftet hos politisk korrekthet är det faktum att spontana mänskliga instinkter är universella och mer framträdande än den politiska korrekthetens absurda abstraktioner; plus det faktum att sunt förnuft i stort är korrekt medan PK är perverst felaktigt. Således måste en rättvis debatt under alla omständigheter undvikas om den politiskt korrekta samsynen skall kunna skyddas. Sunt förnuft måste stigmatiseras för att neutraliseras.

Ytterst fungerar dessa manövrar för att bevara makten, statusen och särprägeln hos den intellektuella eliten. De är socialt fördelaktiga kortsiktigt, även om de är biologiskt destruktiva långsiktigt.

Förekomsten av den enfald inom samhällsvetenskap, humaniora och en stor del av etablissemanget som Charlton påtalar existerar onekligen. Det dokumenterades om inte annat väl i samband med de så kallade vetenskapskrigen under 1990-talet och återfinns summerat i en mängd litteratur. Bland relativt lättillgängliga och läsvärda böcker i ämnet kan nämnas Higher superstition – The academic left and its quarrels with science av Paul Gross och Norman Levitt; Fashoinable nonsens – Postmodern intellectuals’ abuse of science av Alan Sokal och Jean Bricmont; Ett oskrivet blad av Steven Pinker; samt Missing the revolution – Darwinism for social scientists redigerad av Jerome Barkow.

Nämnda böcker berör emellertid inte fullt ut omfattningen och konsekvenserna av de problem de identifierar, vilka i allt väsentligt sträcker sig bortom den akademiska sfären. Det verkligt allvarliga är, som Charlton påpekar, att absurda uppfattningar om verkligheten kommit att dominera den praktiska politiken inom en rad områden, och att detta inte får ifrågasättas utan att de som framför motargument fördöms som ondsinta, och detta helt utan att sakfrågorna prövas sakligt och intellektuellt. Inte sällan reduceras avfärdandet till slentrianmässiga pejorativ om ”rasism”, ”sexism”, ”homofobi”, ”islamofobi”, ”antisemitism”, ”fördomar”, ”hat”, etc. Slut på diskussionen.

Det går långt bortom ämnet för den här artikeln att ta upp all enfald som avses, men som talande exempel kan nämnas påståendet att Sverige förbehållslöst ”tjänar” på massinvandring oavsett varifrån denna invandring kommer. Det anses inte finns något behov av att närmare specificera i vilken mån Sverige skulle ”tjäna” på massinvandring eller någon förklaring med hänvisning till data om hur denna slutsats ernås. Det är onekligen en enfaldig inställning.

Det finns de som försvarar rådande massinvandringspolitik med hänvisning till att Sverige är i behov av invandring för att säkra välfärden och framtida försörjning, men det är ett väldigt teoretiskt resonemang som över huvud taget inte har någon relevans för dagens invandringspolitik. Tvärtom utgör invandrare en omfattande nettokostnad för det svenska samhället, vilket givetvis påverkar välfärden negativt. I professor Jan Ekbergs rapport för Finansdepartementet, Invandring och de offentliga finanserna, uppgick de årliga offentliga kostnader för invandringen till 58,7 miljarder kronor per år före finanskrisen. Då västerländska invandrare bidrar positivt till de offentliga finanserna står den icke-västerländska invandringen för kostnader som troligen överstiger 70 miljarder kronor per år. De som anser att ekonomisk hänsyn utgör ett argument för invandring borde om de vore stringenta även anse att det kan utgöra ett argument mot invandring, och därmed i nuläget dra slutsatsen att invandring är dåligt för Sverige. Men av någon outgrundlig anledning förbises denna omständighet fullständigt. Vidare borde de som hävdar vikten av unga invandrare till följd av den nuvarande demografiska utvecklingen med en allt äldre befolkning vara motståndare till invandring av äldre individer, då sådana bidrar till den demografi de säger sig vilja motverka. Så är emellertid aldrig fallet.

Obenägenheten och oförmågan att försvara den förda politiken med rationella argument är talande för att någonting inte står rätt till. Prov på enfalden är oviljan att ens erkänna förekomsten av några som helst nackdelar till följd av massinvandringen. Ännu större är oviljan att redovisa en cost-benefit-analys som objektivt tar hänsyn till de mest väsentliga för- och nackdelar av den förda politiken och förtydliga enligt vilket resonemang slutsatsen har dragits att fördelarna överväger nackdelarna. Med största sannolikhet beror denna ovilja på att de allra flesta som intagit ställningen att massinvandring är ”bra” över huvud taget aldrig ägnat sig åt någon som helst objektiv tankeverksamhet eller analys till grund för en sådan slutsats. Det bara är så enkelt, och enfaldigt.

Samtidigt behövs i många fall inget vetenskapligt tillvägagångssätt för att gemene man skall se de brister som etablissemanget inte vill låtsas om. Det sunda förnuftet säger att en politik som drivit fram utvecklingen av brinnande förorter där ungdomar kastar sten mot polis och räddningspersonal utgör tecken på ett politiskt misslyckande, men de ansvariga politikerna och övriga adepter slätar över det hela och hävdar att allt som behövs är mera tolerans. Verkligen?

Det är uppenbart att det i själva verket förhåller sig som så att politiskt korrekta är intoleranta mot all kritik eftersom den verklighetsuppfattning de företräder inte tål mycket kritik.

Hur tilltalande Bruce Charltons hypotes än må vara så är den avgörande frågan emellertid huruvida den stämmer eller inte? Det fenomen han beskriver existerar onekligen i en icke obetydlig mån, men kan det förklaras av hans hypotes?

Relativt få andra akademiker har offentligt velat diskutera Charltons ledare. Mest utförligt har den behandlats av den unge biologen och evolutionspsykologen Michael Woodley i en delvis sympatisk men mestadels kritisk artikel, Are high-IQ individuals deficient in common sense? A critical examination of the ‘clever sillies’ hypothesis, publicerad i Intelligence 2010. Woodley framför flera relevanta synpunkter, men en del kritik är missvisande och en del andra invändningar är i själva verket i högsta grad förenliga med Charltons hypotes.

Woodley menar att Charltons hypotes kräver att generell intelligens och ”social intelligens” måste vara oavhängiga varandra för att det skulle kunna finnas en negativ korrelation mellan dem, men flera studier pekar i motsatt riktning: individer med hög IQ uppvisar i regel högre ”social intelligens” än andra.

Woodley anser att det kan finnas andra underliggande orsaker till intelligenta individers tendens att vara politiskt korrekta. Människor uppskattar andra individer som de upplever som altruistiska, varför det även finns en tendens bland människor att framställa sig själva som altruistiska. Detta kan i själva verket vara en drivkraft för individer inom etablissemanget att framföra eller ställa sig bakom idéer genom vilka de framstår som ”goda”. Den norske socialantropologen Ottar Brox har påpekat att det politiskt korrekta beteendet hos etablissemanget i det närmaste kan beskrivas som ett ”moralmästerskap”. Ett sådant beteende kan, tvärtemot vad Charlton vill göra gällande, tyda på sunt förnuft enligt Woodley, då det bevisligen ger dem prestige och en hög status i samhället:

Sofistikerade subjektiva analyser av sociala fenomen fungerar inte bara som effektiva signaler på en altruistisk mot-dominans, utan kan även tyda på en hög kognitiv förmåga hos dess förespråkare. Dessa dubbla signaler kan möjligen i någon mån förklara den oerhörda lockelsen till detta analytiska paradigm hos de med hög generell intelligens. Tendensen att ”kullkasta” intelligens och skapa effektiva, kostsamma signaler är också begripligt i ljuset av det faktum att den mänskliga hjärnan har utvecklats för att favorisera altruism över manifestationer av rå intelligens. I det sammanhanget behöver Charltons begåvade enfaldiga inte sakna sunt förnuft trots allt då deras högre ”socialt intelligenta” analyser av sociala fenomen tilldelar de mest framgångsrika av dem hög social status och prestige (och således teoretiskt disproportionerlig tillgång till materiella och sexuella resurser). Den huvudsakliga nackdelen med den här situationen är givetvis det faktum att sociala fenomen i stor utsträckning har underanalyserats, då en objektiv inställning vad gäller biologins roll i det här området (i synnerhet vad avser skillnader mellan individer och grupper) framstår som uttryckligen dominansorienterad på ett sätt som medför allvarliga sociala och i förlängningen sexuella bestraffningar i ögonen på dem som fogar sig till de rådande post-materialistiska normerna.

Woodley invänder också mot det sista stycket i Charltons artikel:

Att beskriva den styrande eliten i västvärlden som begåvade enfaldiga är givetvis en grov generalisering, men det handlar inte bara om en förolämpning. Eftersom precis som politisk korrekthet är systematiskt ohederlig så är det moderna elitistiska beteendet i relation till absolut och relativ fertilitet objektivt destruktiva i en strikt biologisk mening. Det återstår att se huruvida den genetiska självförstörelsen hos IQ-eliten även kommer leda till självförstörelsen hos de samhällen de härskar över (sid. 870).

Enligt Woodley behöver det inte stämma att IQ-eliten är självförstörande, ty även om studier visar att intelligensnivåerna sjunker genotypiskt i västerländska samhällen varje generation så ökar de fenotypiskt. De med högst intelligens får med andra ord så pass få barn att den andel genvarianter som statistiskt tros finnas i genpoolen och bidra till den höga intelligensen minskar i frekvens varje generation. Samtidigt uppvisar folk i genomsnitt bättre resultat på intelligenstest. Intelligensforskare varnar dock för den tolkning som Woodley gör. De förbättrade resultaten beror troligen på att vi de senaste decennierna maximerat den inverkan miljön kan ha på intelligensen i form av näring och kognitiv träning, samtidigt som allt fler vant sig vid intelligenstest och lärt sig hur de fungerar. Miljöpåverkan har emellertid en övre gräns och om då de positivt inverkande ärftliga anlagen samtidigt minskar så kommer det på sikt leda till en sänkt generell intelligens i samhället.

Det kan dessutom påpekas att Charlton med sin avslutande mening inte nödvändigtvis enbart avsåg den dysgenetiska effekten av ett lågt barnafödande hos högintelligenta. Den politiska korrektheten förstör de västerländska samhällena på en rad andra sätt som är objektivt destruktiva i en strikt biologisk mening. Med tanke på de långsiktiga konsekvenserna av detta kan det sunda förnuftet hos politiskt korrekta starkt ifrågasättas.

Woodleys invändning att det, tvärtemot Charltons resonemang, finns en positiv korrelation mellan IQ och ”social intelligens” är den viktigaste invändningen, men möjligen inte en helt avgörande invändning. ”Social intelligens” är ett dåligt definierat begrepp, vilket även Woodley själv påpekar, så hur Charlton och andra använder begreppet behöver inte nödvändigtvis stämma överens. Det behöver heller inte vara en strikt motsägelse att personer med hög IQ både klarar sig bättre på psykometriska test som kontrollerar hur de förhåller sig till sunt förnuft och att de tenderar att överanalysera frågor eller använder abstrakt tänkande där det inte är behövligt. Möjligen kan det bero på typen av frågor. Exempelvis skulle det i enlighet med Woodleys egen hypotes vara på det viset att personer med hög intelligens har en större tendens att överanalysera frågor som kan påverka deras status, eller beroende på huruvida det sunda förnuftet stämmer överens med personliga religiösa, ideologiska eller moraliska föreställningar.

Det skulle kunna vara på det viset att personer med hög IQ, som Charlton också föreslår, möjligen bara beter sig som om de lider av psykologisk neoteni. Enligt den franske filosofen Dan Sperbers argumentativa teori utvecklades förmågan att argumentera primärt som ett kognitivt verktyg för att övertyga andra om att man har rätt i en fråga, inte som ett verktyg för att verkligen nå sanningen. Argument framställs följaktligen i många fall helt omedvetet för att övertyga andra om en redan existerande föreställning om hur någonting förhåller sig eller ”borde” förhålla sig, och det avgörande är förmågan att lyckas producera sådana argument som övertygar andra om att denna föreställning är riktig, inte att den verkligen är det.

Personer med hög intelligens skulle i enlighet med Sperbers teori till följd av sin höga intelligens kunna ha bättre förutsättningar och större tendens att producera abstrakta argument som strider mot sunt förnuft när det sunda förnuftet strider mot exempelvis deras religiösa, ideologiska eller moraliska föreställningar. Individer med hög intelligens förmår med andra ord att rationalisera sina föreställningar på ett mer sofistikerat sätt, vilket kan krävas i synnerhet när de strider mot sunt förnuft. Exempelvis kan en individ med hög IQ som ogillar existensen av rasliga skillnader följaktligen helt enkelt förneka existensen av raser genom abstrakta resonemang och därmed övertyga sig själv och, framför allt, andra individer som redan delar denna föreställning om att de har rätt, egentligen utan att någon av dem vare sig förstår resonemangen eller prövar dem objektivt.

Om den argumentativa teorin stämmer och inverkar på det beskrivna fenomenet så har Charlton således bara delvis rätt. Individer med hög IQ beter sig bara som om de besitter mindre sunt förnuft än normalbegåvade, men vad de i själva verket besitter är en större förmåga att formulera abstrakta resonemang till stöd för sin egen världsbild, vilken ofta strider mot det sunda förnuftet och den objektiva sanningen.

Det är väl dokumenterat att människor tenderar att ge sina ideologiska föreställningar företräde framför objektivt tänkande. En studie av psykologerna Glenn Geher och Daniel Gambacorta publicerad förra året, Evolution is not relevant to sex differences in humans because I want it that way! Evidence for the politicization of human evolutionary psychology, visar exempelvis att individer med vänsterideologiska föreställningar eller en akademisk bakgrund inom samhällsvetenskaperna har en fördomsfull och starkt negativ syn på att skillnader mellan människor och grupper av människor kan bero på biologiska faktorer.

Ett annat exempel är hur psykologen Drew Westen och hans kollegor har visat att människor tenderar att förbise motsägelser i resonemang framförda av individer som delar deras egen politiska uppfattning, men snabbt framhäver brister hos individer med en helt annan politisk orientering.

De psykologiska grundförutsättningarna för att fenomenet politisk korrekthet åtminstone i viss utsträckning skulle kunna förklaras med en kombination av Charltons hypotes med Sperbers teori föreligger således. Samtidigt är verkligheten med all säkerhet mer komplicerad än så. Fenomenet kan säkerligen även delvis förklaras med Woodleys iakttagelse att människor är opportunistiska och utåt kan uppvisa att de företräder de åsikter som för stunden är mest fördelaktiga, inte nödvändigtvis åsikter de deducerat genom kritisk, objektiv analys, eller ens mycket tankemöda över huvud taget.

Charlton beskriver i sin ledare att han själv länge var ett utmärkt exempel på det fenomen han beskriver: En student och senare professor i en akademisk miljö dominerad av politiskt korrekta uppfattningar, vilka han själv delade och försvarade. Folket omkring honom i denna ytterst intellektuella miljö talade nästan uteslutande med andra som delade samma åsikter och de förstärkte varandra i sin tro att de med sina abstrakta men enfaldiga idéer var mer upplysta och insiktsfulla än omgivningen. När han senare i livet satte sig in i hur det verkligen förhöll sig med objektiviteten i den politiskt korrekta föreställningsvärlden fick han ett smärtsamt uppvaknande, men hans intellektuella hederlighet tvingade honom slutligen erkänna att han under merparten av sitt liv ljugit för sig själv och för andra.

Det finns alltså hopp även för ”begåvade enfaldiga”; åtminstone en del av dem.

Ämnet för Charltons hypotes, Woodleys mothypotes och hur de kan kombineras med Sperbers teori är tankeväckande och viktigt. Samtidigt kan jag bara sälla mig till vad dessa påpekat om sina egna inställningar i frågan: det behövs mer forskning på området innan någon med säkerhet kan avgöra hur det ligger till.