http://www.svd.se/nyheter/inrikes/forti ... 892741.svd

Jag varken kan eller vill arbeta. Jag klarar inte av normala sociala strukturer oavsett vilka hjälpinsatser samhället erbjuder i anpassningssyfte. Den hjälp jag fick som barn, t.ex specialanpassad skola och regelbunden kontakt med psykiatrins diverse experter, förvärrade om möjligt bara min situation.

Det jag vill är att slippa samhället. Jag skulle vilja skapa någonting kreativt men i grunden vara ekonomiskt oberoende. Emellanåt sitta som kontroversiell tyckare i diverse radioprogram men i övrigt leva avskiljt, på mina egna villkor. Ett vanligt arbete skulle bli min, och i värsta fall kanske även andras, död. Jag är en drömmare och så neurologiskt avvikande att ett "normalt" liv aldrig blir aktuellt. Jag känner mig som en galen konstnär med fullständig avsaknad av social anpassningsförmåga.

Jag kan inte jobba. Jag vill inte jobba. Jag kommer alltid vara en outsider eftersom det är min sanna natur och det som ger mig mest lycka, i den grad jag nu kan uppleva lycka. Vad med detta är det som är så svårt att förstå? Jag är ingen bortglömd person i behov av stödåtgärder. Jag är en rakt igenom irreguljär typ av människa som i kontakt med normala utvecklar personlighetsstörningar för att kompensera min sen födseln avvikande autisthjärna.

Jag är dubbel till det där med att arbeta: Jag har ingenting emot hårt arbete, men det fungerar bara om jag är motiverad eller kan slå på autopiloten (vilket dock mest fungerar för enklare kroppsarbete som exempelvis att rensa i skogen). Om jag inte är motiverad kan jag inte arbeta alls - och jag har verkligen försökt tvinga mig själv, men det fungerar bara inte.

Jag mår bäst när jag får hålla med helt egna projekt och får bestämma helt över min tid och hur jag arbetar. Om jag enbart håller på med något som andra har bestämt att jag ska göra, så blir jag förr eller senare sjuk. Det kan eventuellt fungera om jag får jobba med något som så mycket som möjligt liknar något av mina egna projekt, men jag har tyvärr inte kommit så långt än.

Mina pågående modprojekt är bra exempel på saker som jag kan lägga ner mycket tid, ork och passion på.

Jag tycker det är en väldigt bra poäng. Det är väl så att om man säger att man inte vill jobba så kanske det är svårare att få igenom sjukersättning för då finns det kanske ett annat skäl till att man inte jobbar än att man är sjuk. Men jag tycker de borde införa en ny sjukdom som hette ovilja att jobba så kunde man få sjukersättning för den.

Men om man säger att man vill jobba och sen gråter lite så kanske man slipper jobba. För då har man ju velat men inte fått eller kunnat eller orkat liksom.

Det är slavsamhället där folk inte bedöms efter deras individuella önskemål utan efter deras förmåga oberoende vad de vill.

Ja, det är inte friskt att inte vilja jobba.
Alla friska människor vill ha bättre ekonomi och standard, socialt umgänge o bla bla.
En människas ointresse för arbete är inte lathet, det är en varningssignal om att något är fel.


Jag säger som Schueberird, jag kan plöja ner mängder av energi i olika projekt. Men det krävs väldigt lite för att det skall förstöras och hälsan sjunker som en gråsten.
Drömmer dock om att någon gång kunna göra ekonomi av projekten, men det går inget vidare.

Jag vill absolut jobba!
Men jag anser att det arbete jag har som förälder till två barn är det viktigaste. Därmed blir yrkesarbete sekundärt då orken inte räcker till att hålla uppe både en karriär på heltid och samtidigt räcka till här hemma. För att inte tala om att dessutom hålla relationen med sambon på en bra nivå.

Jag fattar inte att folk vanligtvis förväntas få ihop allt det där. Hur gör de?

Uppenbarligen är det en stor utmaning även för många utan funktionshinder men ändå klarar de flesta av det på något mystiskt sätt.
Jag kraschar för mycket mindre än så när jag försöker. Och jag försöker med ojämna mellanrum, flera gånger varje månad.
Så har det varit de senaste åtta åren minst.

Innan dess jobbade jag mer än heltid och klarade uppenbarligen av det.
Dessutom - att jag kraschar innebär att jag bokstavligen blir sängliggande i ett antal dagar och inte kan ta mig upp förutom med yttersta ansträngning.
Det är inte normalt.
Och jag kan inte acceptera det!

Kära Bullen, vad är det för fel på mig? (Jo jag vet ju vad men VAD ändå och VARFÖR ????!!!!)

Och varför antas alla kunna jobba? Sist jag åkte polisbil till psyk för att jag var galet psykotisk och hade hotat att döda folk tyckte poliskvinnan som vaktade mig i bilen att, Men du har hundar ser jag, skulle du inte kunna jobba på hunddagis? Och så pratade hon en massa om jobb hit och dit. Jag var kraftigt illamående och inte talför pga mitt upprivna själsliga tillstånd så jag bara skakade på huvudet och nickade till svar.

Det där med jobb är liksom redan utrett och fastslaget att jag inte klarar av.
Varför ska jobbrunkeriets syrliga safter träffa en rätt i ansiktet hela tiden, som en bukkake man inte bett om?

Jag är 34 år och vill inte och kan inte fucking jobba på hunddagis. Har provat.

"Det är aldrig för sent att utbilda sig" Jamen gör det då för fan du som vill, låg mig va ifred från sådant gagg tack.

Med jobb menar jag självklart att vara ute i samhället och försörja sig genom arbete och inte att t.ex sköta sin egen trädgård, skriva egna böcker eller syssla med inredningsdesign. Sånt kan ju även de mest gravt neuropsykiatriskt störda ägna sig åt. Det är ju en form av arbete men det involverar inga sociala ramar och har man en autismspektrumstörning är det ju den sociala biten som är det främsta problemet.

Jag läste en gång att graden av störning inte i första hand kan bedömas genom hur udda/nördig/lågbegåvad och utåt sett "autistisk" man är utan genom hur ens sociala anpassningsförmåga är. Här tror jag att den ifrågasatta men klassiska kategorin av "autistiska psykopater", vilka faktiskt oftare är narcissister och borderlinepersonligheter än sociopater, återfinns. Lasermannen t.ex. Han är resultatet av ovanligt högfungerande autism med hög intelligens men låg social anpassningsförmåga. Lasermannen är mindre anpassningsbar än en utåt sett mer uppenbart störd aspergare som kör truck på något lager.

Självutbildning har jag inget emot. Att sitta hemma i sitt eget bibliotek och med hjälp av internet och datorprogram lära sig t.ex ett främmande språk. Det är när det involverar ämnen som inte intresserar mig, skolor, möten, lärare, krav, scheman, prov, tentor, förväntningar etc som utbildning inte fungerar för mig.

Allt är den där skiten Luthers fel, religion och makt bakom dåraktiga påbud som vanligt.

+1



+1