De flesta människor är inte särskilt bra på någonting. Jag är bättre än många på en del saker även om jag inte är någon stjärna. De flesta människor klarar sig ändå som medelmåttor genom att vara sociala. Jag är inte social. Jag kan inte klara mig eftersom jag inte är expert på någonting.

I det mer elitistiska och kallhamrade USA finns det läkare som dömer ut personer med AS med motiveringen att "som aspergare måste man vara exceptionell på det man gör för att ha en chans". Dessa läkare säger bara sanningen.

Jag vill dö, men jag vill samtidigt innan jag dör en gång i livet få uppleva sann tillfredställelse som ett resultat av någonting jag skapat.

Jag har genomgått ett flertal kosmetiska ingrepp och klär mig också till viss del uppseenseväckande. Allt för att skapa en atmosfär av utomvärdslighet kring mig själv. Detta var under många år mitt livsmål, det som fick mig att fortsätta. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska viga även de kommande 7 åren åt kirurgiska ingrepp och att skapa mig en image. Det har ju hittills inte tagit mig någonstans, men det är ändå det som gjort livet uthärdligt såhär långt.

Jag är så apatisk emellanåt att jag tänker på kylan och smärtan av att ligga stilla i en snödriva i 15 minusgrader och invänta döden som någonting smärtlindrande.

Jag har en vän från Japan som förstår mig och som också är suicid ganska ofta, men inte ens den ömsesidiga förståelse och likasinnade typ av själ vi delar kan få mig att känna tillfredsställelse av att leva. Jag måste skapa någonting, men vet inte vad. Jag måste ha ett konstnärligt uttryck jag kan leva på, men jag är inte tillräckligt begåvad. Precis som Hitler så drivs jag av min egen konstnärliga medelmåttighet kombinerad med sociala problem in i ett existentiellt tomrum som föder vansinne och ett outtömligt behov av bekräftelse och adrenalinkickar i ett maniskt tillstånd.

Jag är tom. När ska jag dö?

Jag har försökt ta livet av mig. Är till synes odödlig. Första gången var jag 8 år.

Jag har en efterbliven benägenhet att alltid bli "glad" och skojfrisk hur jävligt livet än är. Vet inte vad det kommer sig utav. Det finns vissa misstankar om att jag har Tourettes. Det skulle förklara en del. De rapida förändringarna från att ha hällt i sig alla sina piller till att en par dagar senare sitta på psyk och skratta som en hovnarr eller skrika som en mistlur pga ilska.

Hade jag varit en klassisk torrAspie hade jag varit metodisk och säkerligen avliden till dags dato.

Mitt humör går också upp och ned. Har någon form av bipolär störning som jag håller under någorlunda kontroll genom att träna regelbundet, äta nyttigt och undvika alkohol, glada sociala situationer och för glad eller speedad musik. Lyssnar bara på andligt, folk, meditationsmusik, tv-spelsmusik och olika former av elektronisk ambient.

Min mamma har berättat att jag redan som tvååring brukade lägga mig på golvet, stirra apatiskt och upprepa orden "jag vill dö, jag vill dö". Som om jag på något sätt undermedvetet förstod att jag inte var anpassad för den här världen. Under uppväxten blev min räddning sen dagdrömmeriet och tv-spelandet.

Välkommen i den klubben. Jag verkar ha ungefär samma beteende, det är inte en djävel som ens tror på att allt är skit - "men du är ju så pigg och glad jämt"; jo kyss mig i röven!

Livet stinker det är sant men det stinker ännu mer när man hamnar
på psyk inlåst, det är världens mest stinkandesoptippskammare där
du inte längre får bestämma över dig själv. Du blir ständigt förnedrad
plågad av maktgalna Hitler-karikatyrer till läkare som du måste fjäska
för "ja massa doktor jag vara duktig och snäll dåre" för att få komma
ut, det stället är helvetet.
Jag har försökt 3 gånger med tabletter och sprit men innan jag
slocknar så blir jag knäpp, ringer folk och skäller ut dem, de jag ringer
upp förstår vad klockan är slagen så de ringer i sin tur polisen och de
går ju in som de vill sen blir det någon IVA avd. ja resten förstår du.
Så mitt tips är låt bli för det blir värre än man tror, jag lovar, så skit
i det Guldhamster, dessutom skulle jag sakna dig här!

Tja, jag är heller ingen "klassisk torr-aspie". Och jag är också om inte "glad och skojfrisk" så åtminstone något ditåt tills jag är helt uräten inuti och längre än så. Hade jag fungerat rationellt hade jag också varit död sedan årtionden (alternativt många gånger om). Men något (ännu mer) är tiltat därinne. Hur vidrigt och utsiktslöst det än känns så är jag alltid ännu räddare för vad som kan komma eller inte komma sedan.

Varför jag nu skriver det just här. Vill också Guldhamster ska leva. Tycker det verkar hända positiva saker där, om jag får säga så. Sedan gör det ju ont och kan kännas tomt ett bra tag och allt det där.

*nickar*

Ja att skapa något kreativt och vårda det är vad man lever för.
Synd bara att man inte har ork eller inspiration att göra något vettigt.
Livet tar så mycket tid i anspråk att man inte har tid över att leva för.

Varför jag inte tar livet av mig?
-Dels är jag säker på att jag kommer dö iallafall, dels inbillar jag mig att barnen är beroende av mig.

Jag är för mycket stoiker och för mycket fighter för det.

Min anledning till att inte ta livet av mig är att jag har pågående projekt som jag vill avsluta. Förutom dessa projekt vet jag inte riktigt vad jag egentligen har att leva för.