Tilliten kan väl inte vara summan av den andres handlingar precis i början av en relation? Då vet man väl inget om vad den andra går för. Så från början ger man sig in i en relation utan någon summa av handlingar att förlita sig på och försöker känna tillit ändå, eller hur?
Var kommer den tilliten ifrån då?

Jo, från dig själv. (HA! Got'ya!)
De erfarenheter av människors beteenden du samlat på dig genom livet, erfarenheter som definierar dig som människa, vem du är, hur du fungerar, dina referensramar, din självkänsla.

Och det sista om riskanalys är ju klockrent samma som kontrollbehov. Varför gör man en riskanalys? För att (oftast i förväg) försöka kontrollera slutresultatet. Och det går inte helt enkelt. Det man försöker kontrollera dödar man, i relationssammanhang.

Jag kan tänka mig att "analys" kan betyda också "försök att bedöma sina chanser tillsammans med en människa", utan kontrollbehov. Även ur aspekten risk. Men om man inte menar det, utan faktiskt försök att kontrollera, håller jag med CRA. (Och gränsen kan vara hårfin, liksom förskjutas under en relations gång. Beror så mycket på personligheter osv.)

Man plöjer väl inte ner engagemang innan man känner tillit för en människa?

De är inte värda något. Skulle jag gå efter mina erfarenheter av folk skulle jag kunna slå ihjäl varenda prick jag möter.

Då är jag per definition "en hög gödsel".

Kontroll är att ombesörja att det inte händer.
Riskanalys är att bedöma hur troligt det är.

Har ens partner varit otrogen så gör man en riskanalys allt annat är osunt och naivt.

Nu blev det jättejobbigt att citera! Sidan krånglar.
Men det Zombie var inne på, att bedöma sina chanser osv, låter ju rimligt. Det är ju ett sunt förfarande om inte annat. I allafall så länge man bedömer rättvist så vågskålarna varken tippar för mycket åt risk eller chans hållet varken från den egna eller den andras sida.

Blev det där begripligt? Nja.

(Här skrev jag något konstigt och omständligt om engagemang men ångrade mig. Fattar inte ens själv vad jag försökte få fram.)

Trött.

En onödigt hård formulering.
Riktigt så illa är det inte.

Det beror väl på vad man menar med otrohet?
Om min partner pippar nån annan i smyg blir jag skitförbannad, eftersom det bygger på lögn.

Det kan också vara en rädsla för förändring, att partnern ska ägna sin tid och uppmärksamhet åt den andre.

Men jag kan inte förstå att man blir arg på den andra (den partnern är otrogen med). Blir jag arg så är det ju på min partner.

Det skulle i mitt fall bero på om hon visste att mannen var upptagen eller ej. Har hon med berått mod snott en karl som tillhör mig måste hon straffas. Har han fört henne bakom ljuset och tutat i henne att han är singel är hon också ett offer precis som jag.

Jag begriper inte varför otrohet så ofta samanfogas med själva pippandet, jag skulle
bli mycket mer förbannad om hon ljög och lurade av mig pengar, då blev det HÄMND!

Då återstår två alternativ:
1. se till att de inte kan göra nåt negativt.
2. suicid

Snälla vänner man kan aldrig kontrollera eller äga en annan människa
man får ta dem som de är med sina fel och brister, det är livsfarligt att leva.
Med risk för att bli kallad fjant, klistrar jag in nedanstående för att det är så
jävla bra, av nån kines tror jag.

"Om Du älskar någon, släpp den fri -
återkommer den, är det för att stanna -
men flyger den, var den aldrig Din."