Är det inte graden av de perceptuella problemen som avgör huruvida man är hög/lågfungerande.

Mycket intressant.
Speciellt det fetstilta. För något är det. Man missar en del men märker desto mer annat runtomkring som därmed blir fel på något diffust sätt.
Men det går inte att sätta fingret på exakt vad det är.

Jag har inte "vågat" (i brist på bättre ord) fråga folk som känner mig om det syns att jag har AS.
Sambon menar att något är det som gör mig lite udda men han kan inte specificera exakt vad. Någon sorts mimikfattigdom är det närmaste jag fått ur honom.

Men det stör mig enormt att inte veta vad avvikelserna består av. Det borde ingå i utredningen att få reda på på vilket sätt man avviker, bokstavligen på vilket sätt, inga allmänna utsvävande kriterier som man uppfyller, utan exakta observationer som avslöjar hur psykologen/utredaren ser att just jag avviker från normen.

Är det bara jag som vill veta sådant här om mig själv? Är detta något ni någonsin ens funderar på?

Massor. I hela mitt liv. (Känns som om jag därmed borde kunna säga mycket klokare saker än jag kan.) "Han som talar/går/xxx/yyy/zzz/ööö så konstigt." Alla spända som fiolsträngar mot mig, utom kanske de hånfulla. Rykte som antingen utvecklingsstörd eller ruskigt intelligent, som antingen bara social idiot eller samtidigt social idiot och klok gubbe, antingen ingen att ta hänsyn till eller också visste folk ändå inte hur de skulle göra det. Hur undgå att fundera?


Förresten kanske jag glömde parametern "genomgående nedsättning i vissa delar av signalvarseblivningen". Kan ju hända att det förutom den dåliga gungbrädan också saknas hjärnceller eller något.


En kompott, har jag för mig? På gott och ont (personlig bedömning kontra godtycke samt kunskaps- och förståelsebrister).

+1

Stor igenkänning där! Jag tycker jag i hög grad har lärt mig förstå omgivningen vid det här laget.

Problemet är definitivt allra mest att jag inte är herre över vad för signaler jag själv sänder ut, så att andra i så hög grad tolkar in helt annat än jag har avsett och menat. Det känns väl som att de bitarna också är ett stort hinder i sig i allt detta med att komma ut i debatten med våra ståndpunkter och perspektiv - jag känner mig ofta bemött som att allt för många genast läser av mig ungefär "honom SKA man inte lyssna på, han räknas inte..."

Väl talat!

Det där är nog ett problem för väldigt många, men det finns knep att ta till. Även om man inte kan uppnå ett perfekt nyanserat uttryckssätt som signalerar fullständigt socialt samspel i allt så kan man träna sitt personliga uttryckssätt till en grad att det blir något respektingivande snarare än något löjeväckande.

Jag har jobbat i åratal med min mimik i viloläge. Min aktiva mimik är redan "NT", det är när jag t.ex sitter och stirrar ut genom ett fönster aspergerdragen syns. Tonläge har jag naturligt eftersom jag är teatralisk och musikalisk och därigenom kan få min röst att låta ganska mycket som jag vill. Mimiken har jag ihärdigt jobbat med ända tills jag även omedvetet började förmedla ett strängare och mer myndigt intryck. Jag har även använt kirurgi för att korrigera vissa "svaga" drag som blir smärtsamt uppenbara pågrund av AS.

Tyvärr avgörs det av aspergare förmedlade sociala intrycket , i avsaknad av detaljerad mimik, ofta av deras rent fysiska drag. Vissa framstår som förvridna stjärtansikten med komiskt stirrande ögon medans andra ser ut som sömnögda poeter. Genom viss kirurgi och medveten träning har jag lyckats få mitt ansikte att se betydligt mer harmoniskt ut.