Det har ju funnits en del uppmärksammade fall där de gjort så. Hundar kan man göra vinster på. Det är nog inte möjligt med katter dock.

Nej, det borde förekomma solskenshistorier, kanske inte någon vanlighet men förekommer gör det.

Jag tror inte man engagerar sig i djurhem med avsikt att tjäna grova stålar. Snarare tror jag att såna verksamheter kämpar för att få det att gå runt och att dom ofta tar på sig mer än dom egentligen har kapacitet för pga medkänsla med djuren.

Att det kostar att ta hem ett djur därifrån är ju för att täcka deras kostnader för mat, veterinärbesök etc.

Jovisst, men det har väl inte förekommit med just såna här organisationer. Det är väl mer försäljningar via Blocket och sånt.

Förkrossande hat känner jag mot folk som jag upplever som hot mot mina barn.
Jag skulle kunna göra i stort sett vad som helst för att skydda dem. Även våldsdåd.

När det gäller hemlösa katter så finns det knappast vinstintressen i att rädda dem. Däremot borde en vanlig bondkatt värderas betydligt högre än vad som görs idag. Katter ska aldrig skänkas bort. De ska säljas för dyra pengar. Eller åtminstone en symbolisk summa på någon hundring.

Har aldrig fattat hur en hund kan kosta åtskilliga tusenlappar när en katt är så gott som gratis att införskaffa.
Människor är verkligen vidriga med sin fasta övertygelse om att kunna handha, äga och kasta bort levande varelser, allt efter sina egna sjuka nycker. Oavsett om det är ett djur som kostar inget eller mycket.

Problemet med katters värde är att de förökar sig snabbt om de får chansen. En katthona som springer bort kan få 120 ungar i sitt liv. Folk vill ofta bli av med kattungar och då skänker en del bort dem. Obligatorisk ID-märkning av alla katter hade nog kunnat minska problemen drastiskt, men politikerna är rätt ointresserade. Har för mig att bara V+MP vill ha obligatorisk märkning och registrering.

Förutom myndigheter och djurplågare brukar jag också kunna känna hat mot vuxna som behandlar barn illa, eller auktoritärt. Blir också väldigt arg på folk som pratar om att barn ska lära sig veta hut och sånt, men det märker de nog inte. Det är ett hat som jag hade när jag var barn och som blivit starkare snarare än svagare.

Tror det var 70.000 st katter som kan bli resultatet av två stycken på bara sju år i ett "worst-case-scenario".

Ett hån mot mina katter. Jag skänker nästan alltid bort dem, värderar mina katter mycket högre än någon symbolisk siffra på en sedel.

Jag brukar dock försöka vara lite störande för personer som vill ha dem. Fråga efter telenummer och var de bor osv, och skriver iofs aldrig "skänkes" i annonser.

Ontopic: hat kommer från att arga människor är arga under en längre tisperiod. Den vanligaste orsaken till att man är arg beror på en orationell förväntan av verkligheten.

Är du någon sorts kattuppfödare, Timeless?
Du är ett stort hån mot alla katter som pga. dig i sådana fall blir hemlösa.
Jag är så jävla trött på människor som inte har mer hjärna än att låta katterna gå och bli havande år efter år för att sedan prångla ut kattungarna till höger och vänster.

Barnfamiljer med små barn ska egentligen överhuvudtaget inte ha kattungar. Gamla människor ska ta hand om äldre katter som har ungefärligen samma förväntade livsstid som ägaren.
Om nya ägaren avser att ha katten som utekatt i ett tättbebyggt eller hårt trafikerat område ska han inte få någon katt.
Om nya ägaren inte har för avsikt att kastrera sin katt ska han få en pungspark.

Något oklart?

Du är uppenbarligen en moralkärring. Du bestämmer inte vilka som ska ha husdjur och du kommer aldrig göra det. Bara att inse fakta, jag skiter i vad du tycker att jag inte säljer mina katter och vidare pga. det skiter jag i dina antaganden om att mina katter går och blir havande varje år.

Synd att du hade några vettiga tips där men de kommer troligen falla i glömska lika fort som dina fördomar fick se dagens ljus.

Moralkärring är jag gärna i den här frågan.
Dessutom var det jag och ingen annan som avgjorde vem som skulle ta hand om de katter som jag tog hand om på den tiden jag sysslade med sådant. Så nog har jag bestämt över vem som ska och inte ska ha ett husdjur.

Jag upprättade ett köpekontrakt där ovanstående och en hel del annat stod att läsa och binda sig till i och med omhändertagandet.
Jag vaccinerade, öronmärkte och kastrerade alla som var tillräckligt stora för det och resten kastrerades i det nya hemmet enligt överenskommelse i kontraktet.

Dessutom lät jag aldrig någon av katterna lämna mitt hem utan att jag själv följde med och inspekterade det nya hemmet. Det hände ett par gånger att jag åkte hem igen med katten i fråga då det nya hemmet inte motsvarade dem krav jag ställde på de nya ägarna och den miljön katten därefter skulle leva i.
Jag höll också kontakt under flera års tid med de nya hemmen och uppstod problem så var katterna alltid välkomna tillbaka. Hellre det än att de återigen hamnade ute på gatan i den misär de ursprungligen kom in ifrån.

Är man inte seriös ska man inte omplacera katter och verkligen inte på måfå föda upp kull efter kull som sedan ofrånkomligen blir hemlösa antingen under sin livsstid eller också händer det nästa generationen kattungar komna ur den felaktiga placeringen.
Det handlar om oskyldiga varelser som ska tas om hand under hela deras liv. Allt annat är fullständigt vidrigt och förkastligt.

Har jag någonsin varit fanatisk över något så kan man lugnt säga att kattfrågan är nummer ett på den listan.

Med detta inte sagt något om hur du går till väga din förbannade inlindare. Linda in dig i ett lakan och rulla runt istället för att vräka ur dig otidigheter. Och gör det nu.