Jag är inte så bra på att vara ensam. Jag lever genom andra, har inte mycket till egen personlighet. När jag lämnas ensam säckar jag lätt ihop till ett "ingenting".


Jag blir lätt en Aspergerstalker om jag inte tyglar mig. Saknar förmåga att se när nog är nog. Jag förstår ju rent intellektuellt att det inte är kul att försöka studera eller spela datorspel med mig liggandes i soffan hållandes monologer i timmar liksom. Ändå gör jag det - omedvetet eftersom jag inte fattar hur påträngande jag är.

Kolla bara hur mycket jag skriver på forum. Tänk dig den intensiteten IRL . Outhärdligt!



Hoppas det... Fast det jag tycker mig se indikerar att jag är hemsk. Mina föräldrar pallar inte heller. Min mamma blir jättetrött efter någon halvtimme bara.

Ja, det kanske är dags acceptera ensamheten. Aspergare ska ju gilla egentid.

Farligt farligt.
Vi må ha stora behov av egentid. Men det är inte i närheten till ensamhet. Ensamheten gör en bara nedstämd och bitter.

Jo, det är väl så. Terrorbalans är svårt att finna.

Många aspergare kan finna meningsfull social interaktion online. Stundvis kunde WoW vara ordentligt avkopplande och socialt givande under den tid jag höll på med det. Neurotypiska sociala mönster dominerar även i onlinespel, men man har ändå som icke-neurotypisk större social frihet.

Att sitta nyduschad och mätt, iklädd fängelsegrå mjukisuniform, i ett tyst, mysbelyst, bekvämt och fint inrett rum med en kopp te och en ny dator och försvinna in i en onlinefantasyvärld är så nära social glädje jag någonsin upplevt tror jag. Jag slutade dock spela onlinespel för att få mer tid till japanskastudier och vanliga, klassiska spel för en spelare.

När man nu har lyckats med bedriften att födas med AS så är man ju defakto annorlunda, därför blir det
också helt naturligt svårare att träffa människor som står ut med en än längre tid, kortare tider går ofta
bättre för så länge orkar VI hålla masken, och falla in i flockmönstret.
Därför tror jag att det är svårt för många av oss att träffa mäniskor som är på samma "våglängd", de är
inte alls vanliga de som begriper sig på oss på ett djupare plan.
Själv känner jag mig som en Gråspett(sällsynt pippi) och då är det fan inte lätt att trivas i en flock kajor,
för jag begriper mig inte på dem!

Kan ligga en del i det, smtidigt är även vi med as väldigt olika varandra sinsemellan.

Själv tror jag ett vinnande koncept för ett rikare socialt liv trots as skulle kunna vara att i första hand söka ytliga kontakter bland NTs som man trivs med/har något gemensamt med, samtidigt som man söker de djupare kontakterna bland andra som har as.

Något som man dock måste tänka på och som (enligt min erfarenhet) är väldigt vanligt är att aspiesar sinsemellan nästan är lika intoleranta mot varandras as-relaterade, "konstiga" sidor som NTs brukar vara, med resultatet att alla försök att iblda kompisgäng IRL, bestående av aspies misslyckas.

Därför borde det egentligen ligga i allas intresse att vi sinsemellan blir bättre på att visa varandra tolerans, försöka förstå (och ha förståelse för-) varandras "konstiga" beteenden, men också på att faktiskt försöka anstränga oss för att bjuda till mot varandra och bete oss socialt acceptabelt, även inför andra aspiesar.
Dessutom måste vi försöka bli bättre på att ge och ta emot konstruktiv kritik, utan att nödvändigtvis hålla med den som kritiserar oss.

Detta borde egentligen ligga i alla aspergares intresse, om vi inte vill leva ensamma liv.

Håller med dig till viss del ford bl.a att vi alla är väldigt olika sinsemellan, men det
viktigaste måste ju vara att acceptera sig själv, att man är den mer eller mindre
annorlunda människa man faktiskt ändå är och inse att man kanske inte kan kröka
in sig i någon sorts låtsas normalitet, att man ibland är socialt smidig som ett kassaskåp.
Jag har begripit att jag kan inte anpassa mig speciellt bra vare sig socialt eller i samhället
,precis som en blind inte kan se, om jag försöker får jag vrål-ångest.
När jag den hårda vägen lärt mig detta så utsätter jag mig inte längre för det, jag har
ju även sett att mitt handikapp har gett mig fördelare genom ett anorlunda sätt att
lösa problem.
Det tog många år att förstå och acceptera mig själv, men nu är jag rätt nöjd och spelar
efter de regler som passar mig och om det inte gillas av någon så får det vara, då är
det inte rätt plats eller person(er) för mig, de väljer jag bort.
Jag försöker alltid att inte göra andra människor illa med mina val, men ibland går det
inte att undvika tyvärr, men sånt är livet.

Jag trivs på diverse forum. Skulle dock trivas bättre om rummet jag sitter i var mysigt... Du har en förmåga att få allting att låta så mysigt .

Forum kan vara både trevligt och givande, men livet online kan aldrig fungera som mer än ett komplement till livet IRL.

Det är nog individuellt. Vissa behöver inget socialt liv IRL.