Har sen länge kommit till insikten att enda sättet att bli kvitt det enorma hat jag bär på är att i så hög grad som möjligt finna ett sätt att kunna existera fridfullt utanför samhället. I dagsläget lever jag genom tv-spel, inte för att de ger mig "billig underhållning" utanför att de tillåter mig att drömma om något som liknar en traditionalistisk värld där mänskliga relationer är på mina villkor eftersom det handlar om mina fantasier. Ta Zelda t.ex, bättre sammanfattning av en perfekt balanserad, djupt andlig och mystisk världskonstruktion går knappt att hitta i litteraturens eller filmens värld.

Jag återkommer ofta till att människor i sagornas värld fyller olika roller. Till skillnad från t.ex esoteriska högerextremisters världsbild där alla ska vara akademiskt intellektuella religionshistoriker som lever i etnopluralistiska bondesamhällen som långhåriga skogsmullar och anser sig vara eliten av eliten ser jag i min världsbild ett helt andligt ekosystem där människor som metaforiskt kan beskrivas som tjuvar, självlärda besvärjare och andra ljusskygga karaktärer fyller en roll för hela ekosystemets överlevnad.

När jag ser tillbaka på mitt liv så inser jag att jag alltid levt genom drömmar. Jag har aldrig haft ett "verkligt" liv. Trots att jag inte är någon rollspelare som träffar fula, svettiga människor för att "lajva" eller spela tärningsspel och sån skit. Dock verkar jag i ännu högre grad än dessa fula och svettiga människor leva i en fantasi eftersom dagdrömmarna är och alltid varit hela mitt världsallt. Normala mänskliga relationer ger mig inte mycket stimulans. Värdsliga resor ger mig ingen stimulans. Det är bara resorna jag gör i mitt huvud och genom tv-spelen som betyder något för mig. Jag är inte särskilt bildad, bortsett från att jag behärskar japanska hyffsat. Detta var dock enbart möjligt för mig att lära sig eftersom jag genom japanskan får tillgång till mängder av tv-spel.

Sammanfattningsvis så har dessa insikter fått mig att fundera på om livet ens är värt att leva. Borde jag begå självmord eftersom den verkliga världens människor i praktiken för mig är ointressanta? Vad är egentligen ett värdigt liv och går det att vara lycklig utan att fungera som social människa?

Om du tröttnar på din utseendefixering så kan du ju bli en långhårig, skäggig eremit och leva en livsstil liknande Theodore Kazcynski i ett skjul i skogen. Eller bli Zenmunk. Läs om permakultur, det är ett sätt att leva i harmoni med ekosystemet och du kan å en viktig roll i ett modifierat naturligt ekosystem.

Läs Schopenhauer, han tänkte väldigt mycket kring tillvarons ofrånkomliga uselhet och kom till slutsatser liknande österländsk filosofi. Jag misstänker att en del av hans tankar kommer kännas bekanta, det gjorde de för mig.

Jag ser inte det absoluta motsatsförhållandet mellan andlighet och materialism.Tvärtom kan det gå hand i hand. I Japan ber vissa att få sina nya bilar eller robotar välsignade av shintopräster eftersom de ser en själ i materiella ting.

Således tror jag inte att det finns en perfekt, given skola för att söka upplysning. Det mesta är öppet för tolkning och utseendefixering är för mig också en form av andlighet. För mig är utseendefixeringen inte särskilt annorlunda mot hur antika kulturers präster smyckade sig i rituell mundering. Den fyller något syfte.

Utseendefixeringen handlar inte heller nödvändigtvis om att se ut som 20 och vara trendigast på inneklubben hela livet. För mig handlar det om att uttrycka någon sorts andlig värdighet. Utseende är en del av helheten på samma sätt som mörker och ljus går hand i hand. Även österländska kulturer, Kina och Japan i allra högsta grad, har traditionellt fäst stor vikt vid utseende och förknippat vissa utseendetyper med vissa egenskaper.

Kollade upp det där med permakultur som hastigast.

Har haft tankar kring både skjul i skogen och att driva min egen eko-gård och vara självförsörjande. Såg ett program om ett par som byggde sitt eget hus på landet och t.o.m hade ett eget litet vindkraftverk. Självklart ska jag också ha tillgång till el och rinnande vatten, men det ska vara ett slutet kretslopp och dessutom gratis.

Skulle gärna vara andlig ledare i en slags rättshaveristsekt av desillusionerade fascister. Verklighetens motsvarighet till en klan med tjuvar som har sitt eget jordbruk och sina egna hantverkare i en dold dalgång någonstans.

Guldhamster: Tror du att du skulle må bättre av att bo på landet? Varför?

Jag drömmer också om att bo på landet och är mer eller mindre i färd med så att faktiskt göra slag i saken efter 10 års fegt velande hit och dit. Behöver bara hitta rätt objekt. Inköpet finansieras med att sälja den lägenhet jag har. Det är inte bra feng shui att ha folk bredvid, ovanpå, gående framför lägenhetsdörren etcetera.

Att mina hundar skäller mycket är inte ett sjukdomstecken från dem, det är varningskall som är riktade till mig. De säger fly, matte, fly medans du ännu kan! Mot friheten.

Folk säger mig - Men det är så mycket ansvar med hus. Svenska folket är ett skräckslaget folk. Jag tänker inte dansa med i den räddhågsna dansen längre. Vad är det värsta som kan hända? Att vattenledningarna fryser? Jamen då får jag väl bajsa i skogen och tvaga mig med snö tills jag finner en rörmokare. Liksom va? Varför ska allt göras så jävla svårt egentligen. Dessutom kan man ju hälla glykol i vattenledningar om det är köldnäpp på gång.

Tänkte att jag skulle kunna ha höns vars ägg jag brukar och säljer, sälja kycklingkött mm. Även kaniner. Alltihopa svart såklart. För det som finns i köttdiskarna är inte bra grejer alltså. Tänker mig: Huset först, sedan får man se vilka projekt - om ens några - man orkar med.

Jag tycker du har helt rätt inställning sugmund. Lyssna inte på pessimister och drömdödare. Det har jag aldrig gjort. Jag är en flitig hamster när det gäller att nå mina egna mål, vilka inte inkluderar samhällsanpassning, akademiska meriter eller anställning.

Att leva på landet är renare. Närmare naturen. Fritt från en massa äckliga människor man inte bett om att ha att göra med. Mitt idealhus är ett rejält, rustikt timrat hus som ser ut som en blandning mellan sydtyskt korsvirke och nordamerikansk skidstuga, Bag End från LOTR och typ "Old Faithful Inn" i Yellowstone men med japanskt tak och i övrigt österländska inslag i detaljarbetet. Drömmer om att bygga ett sånt hus, inreda det med äkta mattor och mörka träslag och även ha en stor eldstad i grova, ojämna stenar. Bortsett från sovrummet skulle huset ha en öppen planlösning med alkover för sällskapsrum och arbetsrum och en upphöjning med panoramafönster som matsal/kök.

Jag har nog själv varit den allra största drömdödaren. Pga rädsla. Bla har jag varit rädd för att köra vilse, vilket jag ju gör ibland, både i stan och på landsbygden. Men och? Det ordnar sig alltid. Är även rädd för att köra på vinterväglag. Men efter att både far och bror flyttat till hus har jag ju tvingats köra bil för att hälsa på dem, och är nu mindre rädd. Dock blir jag så himla trött av att köra långa sträckor, det är inte bra. Men tanken är ju att jag inte ska behöva in till stan så ofta. Kanske max 2-3 gånger i månaden.

Jag passar inte in i lägenhet. Jag väsnas, beter mig som Tourettes Guy, jag tar plats, jag spelar musik, jag (djuren) smutsar ner, jag grillar på uteplatsen, jag har djur. En fridstörare av värsta tänkbara sort.

Det är kul att fantisera om hur huset ska se ut. Jag vill ha en enplansvilla eftersom min hälsa inte tillåter att jag går i trappor. En groventré och ett stort hundrum med tillhörande hundgård. Eller så kanske jag hägnar in hela tomten. Minst två toaletter/badrum varav en nära sovrummet. Alltihopa inrett till stor del i i 50-60-70-talsstil, äkta gamla lampor och möbler blandat med lite retro och nytt. Bäst vore att hitta ett bra färdigt hus som man kan modifiera lite, tex bygga till en extra wc eller vad man nu vill ha.

Ett dödsbo där säljarna missbedömer husets värde och jag får göra ett klipp .

Att bo på vischan kräver stort praktiskt kunnande, det är alltid ngt som måste lagas, någon väg som behöver plogas, ngn diskmaskin eller en skorsten som går sönder.

Jag lär mig det jag måste lära mig i en sån situation. Jag saknar arbetsförmåga och social anpassningsförmåga, inte förmåga att lära mig praktiska saker för eget bruk. För två år sedan kunde jag inte laga mat, ny säger syrrans kompisar att jag (efter att min mamma som är kock lärt upp mig) lagar mat som smakar som på restaurang. De som avfärdar mig som en irrationell galning skulle bli förvånade över hur logisk jag är när jag väl ställs inför ett problem jag själv har intresse av att lösa. I t.ex pusselspel är det alltid jag, och inte min bror eller syster som hade MVG i matte, som klarar de svåra nivåerna.

Jag brukar säga att för mig är logik förknippat med att praktiskt ta sig an och lösa problem, inte att presentera utstuderade teorier om min omvärld.

Tänkte köpa traktor och ploga gården själv såklart. Har faktisklt gått naturbruksgymnasium och kört mycket traktor. Ingen dog . Farsan älskar att jaga motorfynd på blocket. Går den sönder så är både far och bror självlärda bilmekare. Diskmaskinen och tvättmaskinen brukar ha garanti, eller så skriker jag på far, bror eller antisnopp eller så köper jag en ny. Skorstenen, ja då får jag använda min charm eller betala en fackman.

Bra med dessa negativa exempel, fler tack! Det boostar mitt hus-självförtroende eller vad man ska kalla det .