Bostadsbristen borde ha undvikits på det sättet som du beskriver, och det är den långsiktiga lösningen på de nuvarande problemen Men jag tror problemet är för långt gånget och att den migration som redan skett inte går att vända tillbaka inom någon rimlig tid. Det är förstås orimligt att storstäderna skulle fortsätta växa obegränsat, dels av miljöskäl, mänskliga orsaker (storstäder medför massor av problem som är specifika för just städer, paradoxalt nog är t.ex. ensamhet ett större problem där, och kopplat till det och andra faktorer så finns psykisk ohälsa och ekonomisk och annan otrygghet, inget traditionellt skyddsnät av släkt och vänner etc) och för landsbygdens skull. Å andra sidan finns vissa fördelar, även för miljön men framförallt ekonomin, så storstäderna är inte bara av ondo.

Det är iaf inte hållbart att alla arbetsföra flyttar till stockholm och lämnar gamla och svaga efter sig, något överdrivet men i princip är det vad som händer. Men som sagt tror jag det omedelbara problemet måste lösas med att det bostadsunderskott som uppstått under ca två årtionden fixas med några hundratusen nya lägenheter i de städer där bostadsbristen är allvarlig. Sen måste man ta upp den långsiktiga befolkningspolitiken till debatt. Även om krisen i storstäderna är framförallt orsakad av migration inom landet så har vi fortfarande en befolkningsökning beroende på invandring, men den är förutsägbar så det borde inte vara något problem att hålla bostadsbyggandet på en tillräcklig nivå för att hantera den om man bara åtgärdar det akuta problemet. I grunden är avskaffandet av den sociala bostadspolitiken orsaken till att det här problemet bara ökat utan att något gjorts åt det. Jag antar att det är den nyliberala vågen som gjort att långsiktiga frågor inte diskuterats så mycket, den här idén att storstädernas tillväxt är en naturlag är ju rätt utbredd. En omvandling av städerna till mer täta innerstadsområden och mindre förorter vore önskvärt ur miljöperspektiv, och bostadsköens längd visar att det också är vad fler vill ha (fler vill bo i innerstaden) så det borde styra det fortsatta bostadsbyggandet oavsett om man ska göra ett nytt miljonprogram eller ej. Tät stad möjlliggör en närhet till riktiga naturområden som inte är möjlig med gles stadsbebyggelse också, men det är en annan och i sig stor diskussion...

A-kassan är en rätt komplicerad fråga egentligen. Inkomstbortfallsprincipen är en grundläggande del i den svenska modellen, men så utformades den svenska modellen när arbetslösheten var permanent låg och lönespridningen mindre. Nu får vi nog vänta oss permanent hög arbetslöshet för all överskådlig framtid, iaf har ingen av de liknande västerländska välfärdsstaterna hittat någon tillfredsställande lösning. Så det är den verkligheten man måste anpassa sig efter, och Reinfeldt har ju kommit långt med argumentet att medelklassen inte ska ha några bidrag. Problemet är då varför medelklassen skulle rösta på ett parti som vill att de ska betala bidrag åt underklassen när de själva har råd med privata inkomstförsäkringar, det är det problemet som S försökt lösa med den generella välfärdspolitiken där även medelklassen omfattas av välfärdsstaten. Jag tror mest det är en illusion att det går åt en massa skattepengar till medelklassens a-kassa, de har ju färre och kortare perioder av arbetslöshet. Arbetslösheten är koncentrerad till vissa delar av befolkningen, framförallt lågkvalificerade och invandrare (oavsett kvalifikationer, tycks det). Medelklassens solidaritet med de grupperna verkar vara rätt lätt att sabotera just nu, M säger att de är folk av en sämre sort, varför ska vi betala deras bidrag? Det är därför som S vill höja taket, skulle jag tro. Och jag köper ett sånt resonemang. Men att höja golvet vore önskvärt av flera skäl, inte minst att det leder till att lägstalönerna pressas uppåt på längre sikt. Man får förstås inte glömma att höjda lägstalöner sannolikt leder till något högre arbetslöshet, men alternativet vore att vissa fick jobb med extremt låga löner, som i USA där arbetslösheten är lägre men reallönerna för arbetare stått still i 40 år. Risken finns att det enda sättet att undvika det är antingen ständigt bidragsberoende för ca 10 % av befolkningen, eller generella lönesubventioner i stil med lönebidrag för alla i lågproduktiva yrken. Lönesubventioner är nog iaf politiskt hållbart, vilket bidrag uppenbarligen inte är. Sänkt arbetstid med sänkt lön är också ett alternativ, som enligt vissa undersökningar har större stöd än man kan tro. Men det måste ske i små steg, inte 25 % minskning på en gång. Dessutom måste låglönegrupper kompenseras på något sätt. Sprider man ut det över tid får "lönesänkningen" dessutom karaktären av en långsammare ökning, som är mer acceptabel.

En annan fråga om a-kassan som kommit upp är att göra den obligatorisk. Det skulle försvaga facken så S gillar det inte, men frågan är om facken kan fortsätta ha samma roll som tidigare när de inte längre representerar lika breda folklager. De som enbart har tillfälliga anställningar mellan perioder av arbetslöshet är en grupp som inte går att ignorera längre. Jag har ingen uppfattning i den frågan, men det måste avgöras. Ytterligare en av välfärdsstatens grundvalar som kanske måste anpassas till nya förhållanden.

På tal om tillväxt i glesbygden så är det svårt att få industrin att sysselsättqa nog många, och ju mer konkurrenskraftig den är desto färre anställda behöver den (det är ju automatisering och våra naturresurser som gör att vi ännu inte drabbats av "avindustrialisering"). Men förnyelsebar energi är ju något som är av naturen decentraliserat och lämpar sig för glesbygd. Småskalig vattenkraft till exempel. Den har inte samma negativa miljöpåverkan som jättedammarna vi redan har. Vindkraft tycks bära sina kostnader och blir bara billigare, så den kan byggas ut våldsamt. Inget av de två är dock personalintensivt. Kommunala investeringsfonder skulle dock kunna äga kraftverken, då skulle pengarna kunna stanna där kraftverken finns, vilket genast ökar lokalbefolkningens acceptans för dem. Miljövänligt jord- och skogsbruk är mer personalintensivt men åtminstone skogsbruket blir avsevärt mindre konkurrenskraftigt, men på längre sikt måste man nog sluta kalhugga och återgå till blandad skog där man sågar ner enstaka träd. Biobränsleproduktion skulle kunna vara stort, men det är svårt att konkurrera med Brasilien. Det krävs förmodligen subventioner, vilket i så fall skulle motiveras med beredskapspolitik. Nu är det inte krig som är ett stort hot utan globala energikriser och störningar i den globala infrastrukturen som vi är beroende av. Både mat och energiproduktion skulle kunna ingå, men då måste EUs regelverk göra undantag för såna basvaror, och det vore kontroversiellt för stora jordbruksländer (Sverige tillhör inte dem).

Skogen är generellt sett redan hårt exploaterad, så man kan inte vänta sig någon större tillväxt i träråvarubranschen. Men bearbetningen är ju en stor bransch som kan växa än mer, och med fördel placeras där skogen finns. Det staten kan göra är att satsa på storskalig utbyggnad av förnyelsebar energi, som lämpar sig bäst just där skogsråvaran finns.

Kärnkraften är egentligen inte önskvärd men det verkar orealistiskt att lägga ner den. Istället för att bygga ut den skulle man kunna byta ut gamla reaktorer mot breederreaktorer som går på gammalt bränsle. Så småningom skulle importen av bränsle sluta och kärnkraften läggas ner när bränsleförrådet är maximalt utnyttjat...