Min dröm idag utspelade sig till en början i Jordbro.
Jag gick på promenadvägen längs ena sidan av Höglundaängen, förbi Moränvägen och lekplatserna mot Sandstensvägen.
Sedan fortsatte jag förbi mardrömshuset jag växte upp i och vidare mot Lundaskolans fotbollsplan.
Alltid när jag drömmer olika varianter av den här drömmen så finns det massor av folk både på fotbollsplanen och runt omkring. Ibland är det någon sorts fest som pågår eller annat evenemang med musik och dans alternativt sportevenemang av något slag.
I verkligheten var det väldigt lite folk som vistades i det området, förutom skolbarn då. Det var ett väldigt öde fotbollsplan på min tid.
Men i drömmarna så sjuder det av liv, folk trängs med varann, umgås, springer hit och dit. Själv är jag alltid utanför, blir påsprungen och står i vägen. Jag får liksom aldrig vara med i gemenskapen utan står och går vid sidan om och iaktar. Ibland fortsätter jag förbi Lundaskolan, över Södra Jordbrovägen och ner mot den långsträckta sluttande ängen och skogen som tar vid efter den.
Men den här gången avbröts drömmen precis där, vid fotbollsplanen.
Konstigt att jag börjat drömma om bekanta miljöer igen. Det har varit en lång period av okända miljöer.
Efter den drömsekvensen befann jag mig i en sorts restaurangslokal med en massa folk, många med barnvagnar. En kvinna, brunhårig, brunögd lade jag extra märke till. Hon hade en vit prästkrage på sig som ibland förvandlades till en lång halsduk med vita och svarta tvärgående ränder. Jag fick väldigt förebrående blickar av henne utan en klar anledning. Helt plötsligt skulle hon få ett pris för sin medverkan i en film som vi tittade på genom ett fönster. Filmen var alltså själva utsikten som man såg genom lokalens fönster.
I filmen spelade hon en man som gick runt klädd i byggarbetskläder och dito orange hjälm. Det var en lång filmsekvens med panoramavy där man såg henne(honom) gå öven en byggarbetsplats medan den här låten spelades:
http://open.spotify.com/track/0pRBGmicizlLmCnjWXbaqUInne i restaurangen bröt stormande applåder ut och kvinnan fick tårar i ögonen av sinnesrörelsen.
Själv kände jag mig också väldigt rörd.