"Varför slåss människor? Vad är det med det uråldriga men alltid moderna slagsmålet som fortfarande lockar och skrämmer så? I en artikelserie i fyra delar vill vi gå på djupet om det naknaste och enklaste i våldsväg. Först ut är Jens Liljestrand, om en som slog och en som inte vågade.

Signalerna går fram. Jag håller andan, krymper i stolen, luren fuktig mot örat. Blundar och ser honom: tjock, rödsvullet ansikte, vassa små grisögon, kraftiga armar, hård och tung under fläskvalkarna.

Jag minns inga slagsmål. Bara hur jag fick stryk av Freddy.

Oroa er inte. Det här är ingen jag-var-mobbad-och-fick-stryk-varje-rast-och-överlevde-tack-vare-Morrissey-text. Som jag minns det trivdes jag i skolan och hade åtminstone några kompisar. Jag var varken liten eller svag. "



http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/ ... h-jag.html

Artikelförfattaren gjorde sig förtjänt av stryk, uppenbarligen.

Det finns en gyllene regel som säger att om du inte kan dansa, så bjud för fan inte upp.

Retstickor från medelklass förtjänar sina frakturer.

Tänk om du blir medelklass när du har läst klart på universitet, krigis!

Någon kofta kommer jag aldrig bli, den saken är klar...