Jag är en social kameleont. Som barn var jag ett ingenting. En autist som satt i ett hörn och var tyst. Jag hade nästan ingen personlighet och ingen egen vilja. En lydig nickedocka.

Jag måste umgås med andra människor annars förblir jag ett tomt skal. Jag skapar automatiskt min personlighet utifrån de jag möter. Behöver inte vara IRL, internet är nästan bättre. Jag är ett hopplock av flera människor, kanske hundratals. I ensamhet töms jag på personlighet och blir väldigt tom och tråkig men samtidigt galen pga tvångstankar och tvångsmässiga beteenden.

Jag är ett djur.

Vi är väl djur.
Eller identifierar du dig med något specifikt djur?

Jag är en korsning mellan gengångare...nej! Sengångare och ett seriöst stört kattdjur av något slag med alfahona-komplex.

Jag är ett monster, ett sådant här .

Söt!

Finns så många olika aspekter så egentligen blir det här ämnet som en spegelskärvsal jag inte kan skriva något i.

Men här kände jag igen mig något kusligt:

... samtidigt som jag behöver massor med ensamtid lik förbannat. Och samtidigt som andra alltid har tillskrivit mig "en stark personlighet" (och jotack, även om en hel del av det de har beundrat - på nogsamt avstånd! - har varit arselburgarhandikapp (kort: handiarsel) så kan jag väl medge att jag är en stark personlighet också. Men inte där jag själv behöver vara det och där andra inte ens vet om att man kan vara svag)...

... jaha, och så vidare, och så vidare...

Stark personlighet? Utveckla gärna om du vill/orkar.

Har ni någonsin funderat att knyta ihop påsen och gå ut med alla hemligheter och olika personlighetsskärvor ihopbuntade på en och samma gång?
Jag har en svag tvångstanke om att göra så. Rada upp alla nick på alla forum jag någonsin skrivit på och gå ut genom dörren med en stor kartongbit runt halsen där allt finns på ett och samma ställe inklusive alla diagnoser och all annan personlig information, tillsammans med mig själv som jag är IRL.
Ingen skulle antagligen ens höja på ögonbrynen men det skulle vara ett ganska stort steg för mig.
Vad är det som är så förbannat hemligt och skamligt framför allt?!

Jag får inte ens riktigt ihop den jag är på AF och den jag är här.

Eller är det här någon sorts diagnosrelaterad personlighetskris?
Fasader som rasar en efter annan. Kanske det bara är det. Jag får inte ihop den jag varit, den jag är nu och den jag förväntas att bli. Samt att hela min historia/förmodade personlighet helt plötsligt skrivits om i ljuset av en genetisk jäkla avvikelse.

Eller så är det den där gamla adliga inaveln bakåt i tiden som gör att jag sakta förlorar förståndet.

Men! Att vara öppen är svårt uttröttande även om det kommer naturligt, till slut känns det ganska förbrukat. Är det problematiskt för lyssnarna eller är det bara jobbigt när man delar med sig för mycket? Jag känner mig ganska tjafsig för att jag bekänner saker hela tiden, eller kan det vara befriande?