Det slog mig precis att jag oftast startar trådar i den här avdelningen.
Inte för att vara mindre seriös utan för att det bara blir så.

Helt seriöst nu:
Är ni alltid eller i stort sett alltid likadana?
Jag menar både personlighetsmässigt, som useendemässigt och på alla möjliga plan?
Är ni konstanta i hur ni uppför er osv.?

Jag har jättesvårt att acceptera en bestämd mall för hur jag ska framstå med tanke på ålder, kön, status, familjebakgrund, yrkesliv eller frånvaron av densamme osv. osv.
Har väldigt svårt att slå mig till ro i en bestämd roll. Det går verkligen inte.
Jag vill vara allt på en gång eller åtminstone teoretiskt inte bli instoppad i en fyrkantig låda och stanna där.

Handlar det om omognad kanske? Att när man väl mognat tillräckligt så har man också hittat sig själv och är mer konstant i sin person?
I sådana fall är jag hemskt omogen - och så är det väl också men inte heller det är hela sanningen. För det händer att jag är väldigt vuxen och ansvarstagande (hör och häpna).
Eller är det bara en oförståelse, en aspig sådan, inför människans mångfald, alla de olika sidorna av en personlighet som samsas i en och samma kropp?
Det kanske faktiskt är helt normalt och oförståelsen inför det består bara av min bristande förmåga att se de stora sammanhangen. Eller?

Är ni konstanta?

Som ung var jag nog väldigt förutsägbar för de som kände mig, dvs ingen alls men ändå.
Ju äldre jag blivit så har jag med tiden utvecklat mer invidualism, med mindre krav att tillhöra någon mall.

Jag blir tillsagd att vara si och så för att runda av asperger-kanterna, inte undra på att jag är förvirrad och har svårt att trivas i mig själv. Blir ständigt anklagad för högtraveri (låter väldigt likt en brottsrubricering) och ska lära mig att svära, använda slang, vara allmänt ungdomlig. Jag borde sammanfatta deras råd med "sug kuk jävla sunkfitta" i deras ansikte. Ja, jag hyser en viss agg mot denne människa. Inte blivit bra behandlad.

Jag ber om ursäkt om jag känns lite obehaglig.

Be inte om ursäkt.

Ungefär så upplevde jag min ungdom. Blev tvingad att umgås med de andra små barnen.
Men jag lärde mig rätt snabbt hur man bar sig åt för att de andra skulle fatta att vägra va med mig.

Jag skrattade faktiskt.
Högtraveri, ett allvarligt brott!

Är det där NT-kunskap? Att aldrig be om ursäkt är väl bra om man vill ta för sig har jag hört.

Nu syftade jag på att du inte behöver ursäkta att du nämner dina demoner.

Men har man gjort ett fel och ångrar sig så är självklart en ursäkt och förlåt på sin plats.
Dock så ser inte jag att du gjorde fel, så jag ser ingen anledning till ursäkt här.

Dia3, Jag tror att ufo menade att du inte ska behöva ursäkta dig för ett aspigt beteende.
Edit; han menade inte riktigt det ser jag nu.

Hursom.
För min egen del är det så här:
Om jag råkar skriva något semiallvarligt någonstans så måste jag genast rusa fram och näcka eller annat fånigt för att inte råka fastna i en roll som inte känns 100% som jag.
När jag tycker mig framstå som alltför snäll och beskedlig måste jag givetvis bete mig som motsatsen ett tag.

Nu när allmänheten enligt media bestämt att aspergare är potentiella mördare och hela aspie-etablissemanget skriker av avsky inför den totalt felaktiga beskyllningen så vill jag både bestialiskt flå en elefant för att därefter bli känd som världens nästa Mahatma Gandhi.
Förstår ni?
Jag vill inte vara på ett sätt. Jag är inte på ett sätt, enbart. Jag är både och.

Kom inte och säg att jag ska vara si eller så för då blir jag motsatsen. Det känns extremt förljuget och ickeautentiskt.
Ohederligt.

Det där var ju aspigt!

Förtydligande: När jag framstår som alltför klar och vid mina sinnes fulla bruk måste jag galenskapa lite för att återfå jämvikten.

Det handlar om balans det här.