Ur den ”Den motvillige monarken”:

Kapitlet ”Kurtisanen” — del 2

Army of Lovers inledde en era av glitter och glamour och ”La Camilla” var en donna extravaganza som tröttnat på punkens deppiga och svarta år och ville leva ett låtsat jet set-liv i Stockholm. Hon hängde på Alexandras och Atlantic och startade egna klubbar. En typisk kväll på ett av hennes arrangemang kunde se ut så här: en två hundra meter lång kö för att komma in; två stora macholesbianer i dörren sållade agnarna från vetet och de som fick tillträde var freaks som gick omkring nakna inne på klubben; en performanceshow med två helrakade lesbiska kvinnor inlindade i plast och med stora köttstycken på sig som de tuggade i sig från varandras kroppar. Det var droger, särskilt nya och exklusiva innedrogen kokain, och Henemark hade en ytterst fri syn på sex som inte kunde undgå någon.

Henemark lade stora delar av kändis-Sverige för sina fötter och en av dem som föll pladask för henne var Jan Stenbeck, den stenrike och excentriske arvtagaren till Kinne-vik-koncernen och mannen som lade grunden för den privata mobiltelefonimarknaden världen över. Henemark hade mot mitten av 199O-talet påbörjat en karriär som programledare i Stenbecks kanaler - In bedwith La. Camilla påTV1ooo och Sjunde Himlen i TV3 med ett lätt erotiskt tema. Stenbeck själv hade flera idéer till program som han ville att Henemark skulle leda. Hennes utstrålning, berömmelse, glatt hård-pumpade utseende, men framförallt hennes personlighet, var en råvara som kanalen flitigt försökte förädla till TV-program och att söka Henemarks rätta format var en stående punkt på organisationens dagordning.

Men Stenbeck ville ha ut mer av sin protegé och inledde en period av intensiv uppvaktning av den kvinna som av sin före detta Army of Lovers-kollega Jean-Pierre Barda beskrivits med orden ”aldrig en blemma, mycket mun, mycket ögon och uttrycksfull både naturell och med två ton smink” och av sin före detta pojkvän Johan Renck berömts för sin makalösa utstrålning, för att hon såg ”overkligt fantastisk ut och för att hon stod för en feminism som var ärligare och mer intrikat än normen”.

Den måttlöse entreprenören och storkapitalisten hade med åren skaffat sig en omfångsrik kroppshydda och gjort sig känd för att härska över sitt imperium och dess anställda med rent Machiavelliska metoder. Men inför ”La Camilla” blev han en upphetsad gosse som var beredd att göra nästan vad som helst för att förverkliga sin våta dröm.

En scen i ett chambre separée på lyxkrogen Eriks i Gamla stan: några av Stenbecks högsta mediechefer har samlats för genomgång. Henemark är med i rummet och efter mötet får hon veta att hon ska stanna kvar eftersom det är någon som absolut vill träffa henne. Den lätt överviktige Stenbeck anländer, påtagligt berusad, går ned på knä och kysser hennes röda stövlar - hans något egenartade sätt att få henne att förstå hur mycket han åtrår henne.

Stenbeck uppvaktade förgäves. Inget hjälpte. Henemark var helt enkelt inte intresserad. Hon fick veta att han engagerat en man som jobbade som ett slags kombination av dörrvakt och livvakt och som fått order att skugga henne överallt i två månaders tid. Henemark tyckte att det var ganska obehagligt och kände sig vid ett tillfälle tvungen att be en god vän följa med henne hem till porten. Stenbecks svartsjuka tog sig alltmer drastiska uttryck. 1994, i samband med ett kundevenemang under ishockey-VM i Milano, hade hon en affär med en av Stenbecks chefer, Mats Örbrink. Egentligen handlade det bara om en tjugominuters snabbis men någon skvallrade för Stenbeck som reagerade genom att omedelbart sparka Örbrink. Henemark svartlistade han från alla de mediebolag som ingick i koncernen. Redan inspelade program stoppades. Hon fick höra av nyckelpersoner att hon aldrig skulle få arbeta med någon av Stenbecks produkter. ”Vi har order att inte ta i dig med tång”, sade en av dem till henne.

Stenbecks utfrysning höll på tills han en dag fick en påstötning från en i kretsen kring kungen. Budskapet var glasklart - sluta j avlas med Camilla - om än inlindat i mer salongsfähiga fraser. Hon räknades som en i gänget kring kungen efter att hon deltagit i deras julmiddagar, och som sådan fick hon gängets uppbackning. Henemark kunde efter det i alla fall vara med som gäst och intervjuas i Stenbeckägda medier.

Ur den ”Den motvillige monarken”:

Kapitlet ”Kurtisanen” — del 3

Det skiljer nästan fyra år mellan Carl XVI Gustaf och Jan Stenbeck, som gick bort 2002. Stenbecks båda äldre systrar Margaretha och Elisabeth var väninnor till kungens systrar Desirée och Birgitta och de umgicks i familjen Stenbecks sommarhus på västkusten. En bild i Vecko-Journalen från 1960 visar de fyra unga kvinnorna tillsammans under en regatta i Marstrand. Familjerna hade alltså känt varandra sedan länge och när Jan Stenbeck på sedvanligt storslaget vis firade millennieskiftet i Stockholm - hans raketer, fester och artistuppträdanden dominerade huvudstaden totalt - skålade kungen och kronprinsessan Victoria in det nya årtusendet från slottstrappan, och Stenbeck hade fått en kunglig inramning av sitt marknadsföringsjippo.

Det är kanske inte så konstigt att Stenbeck tog vinken från kungen på allvar och gjorde som han blev tillsagd.

Nästa gång Christer Gustafsson ringde var det dags för middag i en våning på Östermalm och på menyn den här gången stod det bland annat ostron. Gustafsson hade sagt något om att det var någon som väldigt gärna ville träffa henne, nämligen den som Henemark i fortsättningen skulle komma att kalla Chefen, precis som alla andra gjorde. Hon hade just avslutat ett engagemang i Globen och tog med sig en av de kvinnliga artisterna som uppträtt till Östermalmsvåningen. När hon anlände förstod hon hur uppgjort allt återigen var, men hon kunde egentligen inte stanna så länge eftersom hon hade ett engagemang i Strängnäs som gästbartender på hotell O’Henrys. Hon hann i alla fall få i sig större delen av middagen innan det beställdes fram en limousin som körde henne de åtta milen till O’Henrys. Bilen väntade på Henemark tills hon var klar och körde sedan henne tillbaka till Stockholm och en otåligt väntande monark.

Middagen var slut sedan länge och nästan alla gäster hade ombetts att lämna våningen. Kvar fanns kungen, värden, väninnan och en livvakt. Väninnan blev genast tillsagd att gå därifrån men hon hann berätta för Henemark att det enda kungen pratat om var när hon skulle komma tillbaka. Han hade tagit av sig kavajen och släppt på slipsen och uppträdde förälskat. Med ett glas i handen tog han med sig Henemark till ett av sovrummen. Senare kom värden in i rummet och förklarade att livvakten bett honom framföra beskedet att det var omöjligt att få dem därifrån i dagsljus. De kunde helt enkelt inte övernatta i våningen utan Säpo måste få en rimlig möjlighet att ta ut monarken medan det ännu var mörkt.

Henemark och kungen hade nu, mot slutet av 199O-talet, inlett en affär som skulle pågå i ungefår ett års tid. Kungen visade ibland att han tycktes ha förälskat sig som en skolgrabb och vid ett tillfälle pratade de om att rymma iväg tillsammans till en avlägsen exotisk ö i stil med Marion Brandos Tetiaroa i Franska Polynesien där de skulle livnära sig på kokosnötter. Båda visste att det omöjligt kunde vara annat än en romantisk fantasi men den var på något sätt ganska rar.

Trots att Jan Stenbeck fått se sig slagen i sina försök att erövra Henemark så lät han kungen disponera sin praktfulla våning överst i det så kallade gröna huset i Gamla stan med hiss som gick rakt ned till krogen Eriks. Våningen var spektakulärt inredd och såg ut som en turkisk bordell eller som något hämtat ur Tusen och en natt. Det stod ”Baba” på dörren och taket var konstruerat så att det gick att öppna upp mot himlen och vid regn stängdes det automatiskt.

Henemark var där en gång tillsammans med kungen, några av hans vänner och en norsk kvinna som envist kallade kungen för ”pungen” och det skrattade till och med monarken åt. Krö-garen Erik Lallerstedt serverade sushi. Han kände till Stenbecks partyn i våningen, skakade på huvudet och mumlade något om ”först höll Stenbeck på och nu det här. Du går från det ena till det andra, du anar inte vilket högt spel du spelar”.

Ur den ”Den motvillige monarken”:

Kapitlet ”Kurtisanen” — del 4

En annan minnesvärd händelse inträffade inför starten av Gotland Runt i Sandhamn. Christer Gustafsson hade med sig två kvinnor som studerade till, eller möjligen redan var, sjuksköterskor som han träffat på den nattklubb han drev på nöjespalatset Svenssons i Uppsala. Hans främsta uppgift var dock att föra kurtisanen till sin monark. De och Henemark transporterades först i en gammal pråm som ägdes av en äldre, låghalt man som Gustafsson kände. Det tog en evighet för pråmen att ta sig fram och hela ekipaget måste först krångla sig igenom Hammarbyslussen. Första anhalt var Saltsjöbaden där de skulle träffa kungen. De lade till vid en av bryggorna och hela sällskapet åt räkor. Kungen skalade inte sina räkor själv, det gör ingen kung. Och så åts det prinsesstårta och kungen tog rosen och stoppade i munnen som den självklaraste sak i världen, för så gör en kung. Efteråt flyttade gänget över till en motorbåt som åkte ut en bit från land och där dansade de och drack den vodkabaserade lakritslikör som Gustafsson marknadsförde i sitt enorma nätverk bland krogar och inne-människor. Och nu även kungligheter. Henemark fick en av kungens vita näsdukar med monogram i gåva och den sparade hon i många år.

Inför natten smugglades Henemark under en filt till kungen medan livvakterna från Säpo försökte hålla folk och andra båtar på avstånd, vilket var ett bestyr eftersom det vimlade av båtar och människor och det var trångt på och mellan bryggor. Kungen var glad i hatten och inte särskilt diskret så livvakterna fick be honom att de inte skulle vänslas så att folk såg det. På morgonen var det omvänd ordning. Kungen först, hjälpligt förklädd under en filt, och sedan Henemark. Kungen åkte sedan i sin egen motorbåt till Sandhamn och Henemark hade kul åt att han fortfarande var lite svart kring munnen av alla lakritsshots.

På vägen hem dagen därpå höll de på att komma i vägen för en stor färja på Stockholms ström och Henemark, som vid tillfället styrde pråmen de åter embarkerat i Saltsjöbaden, insåg att de inte skulle kunna undvika en krock om hon inte girade, men en pråm tar tid på sig att lyda. Den stora färjan tutade ilsket, gjorde en undanmanöver och de undvek med nöd och näppe kollision.

Henemark hade alltid trevligt tillsammans med kungen och uppskattade samtalen de hade. Hon kunde diskutera dagsaktuella händelser och då var det som om kungen inte var samme person som de officiella sammanhangen visade. Hon upplevde honom som mycket mer intellektuell i sådana här privata sammanhang. Hon anade att skillnaden mellan den offentlige kungen och den private Carl Gustaf hade en del med barndomen att göra. Han litade inte på sin egen intuition utan överlät mycket av beslutsfattandet - eller de överväganden som utgjorde grunden till beslut - på andra. Han trodde inte att det han hade att komma med räckte till, vilket i så fall skulle tyda på dålig självkänsla.

Tillsammans med Henemark var det annorlunda. Den misstänksamhet och långsinthet han kunde visa i andra sammanhang var som bortblåst. Kurtisanen var enbart nöje, glädje och förlustelse utan komplikationer och hon uppfattade honom som en genuint god människa. Han kunde bildligt talat vara ute och cykla som en obändig tonåring men han gjorde det med en ärlig naivitet som hon uppskattade. Hon högaktade honom för hans goda karma, hans intentioner var alltid goda. Kungen var inte den som nödvändigtvis måste hävda sig och visa sig bäst på plan bara för att han var kung. Han var helt enkelt inte ledartypen.

Den enda mindre attraktiva egenskapen hon upptäckte hos sin kung var långsintheten och misstänksamheten. Svek bemöttes stenhårt och han hade långt till förlåtelse. Hans styvnackade vägran att låta sin farbror Sigvard Bernadotte få tillbaka sin prinstitel är ett lysande exempel på det.


Ur den ”Den motvillige monarken”:

Kapitlet ”Kurtisanen” — del 5

Kurtisanen hade varit en uppskattad deltagare i kretsen kring kungens gäng och under många år inbjudits bland annat till de julmiddagar som Sörmlands Vänner arrangerar. Det fanns flera tecken på att Henemarks närvaro uppskattades. När hennes karriär började dala i samband med att hon av en kvällstidningsjournalist i en krönika anklagats för att ha sålt sex till kungens kompisar, och hon sedan omskrivits för både kokainbruk och en skandalartad flygresa, så fanns de där och stöttade. Hon berättade om det i en intervju 2003:

Det mest talande exemplet är nog Sörmlands Vänner med medlemmar som Noppe Lewenhaupt och Aje Philipson, som varje år brukar ha ett julbord. Det var ju för övrigt till dem som det antyddes att jag hade sålt sexuella tjänster, vilket är hellöjligt bara det. Jag har ju varit nära vän med de här grabbarna i massor av år, men skit samma. De trodde naturligtvis inte på historien och ringde för att bjuda med mig på julbordet i vanlig ordning. Först kändes det fel och att sen dessutom sitta i något slags chambre separée bara för att det varit stormigt kring mig i media upplevdes för mig lite som att jag var en börda. Men grabbarna bokade om till ett högst offentligt julbord. Det enda som gick att få tag på var till slut på Karlsson & Co, haha! Det var verkligen en kontrast när vi rasade in där. Noppe och gänget i klubbkavajer med ordnar och prylar och sen jag i en kjol som var så kort så att ...

Intervjuaren släppte konstigt nog ämnet där. Planerna hade ändrats i sista minuten. När det stod klart att kungen inte skulle vara med hade jullunchen omdirigerats till ett högst offentligt etablissemang och valet hade fallit på Karlsson & Co på Kungsgatan. Nu visade Sörmlands Vänner upp sin musa som ett slags huvudattraktion och ett tecken på att hon fortfarande var en i gänget. De stod på hennes sida och bjöd också in henne 2003 till Philipsons sextioårskalas i Wasahallen på Djurgården.

Men Henemarks förhållande till kungen började avta i styrka. De träffades ytterligare några gånger i mer eller mindre officiella sammanhang men sedan tog det slut. Det hade varit ett helt galet år med inslag av överdåd och tonårsaktiga upptåg. Henemark hade i dubbel bemärkelse haft kungligt roligt. Men folk i kretsen närmast monarken hade börjat prata om det omöjliga i situationen, att de inte kunde hålla på så här längre, och Henemark började själv bli alltmer tveksam till att fortsätta träffa kungen. Hon visste att drottning Silvia visste, men också att risken fanns att det inte skulle stanna vid det. Hon befarade att hon skulle bli Sveriges mest avskydda kvinna om hennes affär med landets monark blev allmänt känd. Och visst var det en relation som inte heller kungen kunde tillåta sig i längden. Det fanns dessutom alltid en risk att någon tog med sig en kamera och förevigade de två i en mindre passande situation. Det hade hänt att någon av deltagarna på kungavännernas fester smugit med sig en kamera men det hade alltid löst sig på ett för statschefen lämpligt sätt. Personen ifråga hade helt enkelt talats till rätta och blivit införstådd med de tråkiga konsekvenser det skulle föra med sig hon eller han inte frivilligt lämnat ifrån sig filmrullen.

Sista gången hon såg kungen var någonstans runt 2005 på Noppes, medlemsklubben vägg i vägg med anrika Teatergrillen ett bekvämt stenkast från Stureplan i Stockholm. De växlade blickar från varsin sida av lokalen. Henemark stod och pratade med en manlig bekant. Henemark uppfattade kungens ögonkast som en önskan att prata men hon ville inte. ”Kungen står och tittar jättemycket på dig”, sade hennes sällskap säkerligen utan att känna till något om deras relation. ”Jag vet”, svarade Henemark, ”kan vi fortsätta prata?” Men mannen ville inte släppa ämnet. ”Det där är inte okej. Varför tittar du inte på honom, varför hälsar du inte?” envisades han. Men Henemark hade inte lust. Hennes väninna och bandkollega i Army of Lovers, Dominika Peczynski, var med under kvällen och dagen efter skrev Aftonbladet om hur kungen och hans vänner festat med de båda kvinnorna:

Enligt nättidningen Stureplan var kungen på ett knökfullt Noppes förra torsdagen och roade sig kungligt med mångårige kompisen Noppe Lewenhaupt. På plats fanns också H&M:s Stefan Persson, Agnetha Fältskogs pojkvän Bertil Nordström, Viggo Cavling, chefredaktör på Resumé, och finansmannen Patrik Brummer. Dominika Peczynski, sedan många år vd på pr-byrån Mafioso, berättar att hon och Camilla Henemark hade varit ute på julkalas tillsammans med några vänner. ”När vi kom till Noppes var kungen redan på plats, han var där för att möta upp sitt gäng.” I skvallerpressen påstås att Camilla Henemark festar med kungen, att det är helt klart att hon och kungen umgås. ”Camilla bodde hos mig då, ingen kung kom insläntrande till oss på natten”, säger Dominika Peczynski. ”Alla var bara snälla och glada, det var en rolig afton i anständighetens tecken och fullständigt skandalfritt.”

Ur den ”Den motvillige monarken”:

Kapitlet ”Kurtisanen” — del 6

Den sista julfesten i Sörmlands Vänners regi som Henemark var bjuden till hölls i en källarlokal på Norrmalm. Det var då hon kände den där kylan. Hon brukade vara Philipsons bordsdam men placerades nu vid ett bord långt från honom. Hon hade bytts ut mot en ung blondin. Hans egen fru, Bathina, var inte medbjuden och det var så det fungerade i det här sällskapet. Som älskarinna är man med på festligheterna, men som gift med en av männen får man vackert stå över för att lämna plats till nästa älskarinna.

Henemark uppfattade det som en tydlig markering. Hon var på väg ut. Hon hade tjänat sitt syfte och började bli till åren. Hon kände det som att hon behandlades som gammalt skräp. Hon kände den där kylan också från Christer Gustafsson. Henemark märkte att hon inte ansågs ha någonting att ge dem längre. Men hon hade velat ha det annorlunda. Hon hade velat vara den som själv sagt tack för kaffet och dragit.

Till julfesten 2009 kom aldrig någon inbjudan, om det nu hölls någon överhuvudtaget. De enda gångerna hon hörde av någon från kungagänget var när hon anade att de trodde sig veta att hon pratat med media. Sådant tyckte de inte om. Det ansågs vara illojalt. På hösten hade hon fått hon ett samtal från Gustafsson som sagt att hon skulle passa sig för att prata med journalister och uppmanat henne att ringa Anders Lettström om någon från media hörde av sig. Han skulle i så fall ordna med en advokat som skulle ta hand om saken. Exakt vad det innebar framgick inte klart. Efter det har det varit tyst. Hon ringde Lettström för att fråga vad allt handlade om egentligen, men han ringde aldrig tillbaka.

Hon kände på sig att stunden kommit. Henemark var historia. Kungen hade slutligen tagit sin hand från sin kurtisan.

— Slut på kapitlet —

Yo, kaninen! Inte lägga ut hela boken, inte i ett svep iaf, då får vi kanske problem med copyrightsindustrin! (kunde iof vara lite kul )

En intressant grej kungen gjorde förr, som jag kände till, men hade glömt bort. Han kastar pil med organiserade nynazister!

http://canthateenough.blogspot.com/2010 ... aende.html

Jag orkar inte läsa allt precis nu men...Henemark??
Är inte hon typ två meter lång och kungen ungefär 1.50?

Haha, kungen är Jesus!

Ska sätta mig in i det här lite mer och läsa boken innan jag diskuterar, det finns många aspekter här. Om det bara handlar om ren skvallerjournalistik i stil med Se & Hör är det ointressant. Otrohetsaffärer är ingen stor grej och borde inte ha det här allmänintresset. Alla stora kändisar har mängder med groupies efter sig och så har det alltid varit.
Om det däremot handlar om brottslighet och utnyttjande av utsatta människor är det en annan sak.

En annan sak:
Springa på krogen och ragga brudar - vem har inte gjort det?

Vet vi att det handlar om organiserade nynazister? Tycker mer det verkar som att kungen gjort ett besök på Fryshusets verksamhet för skinnskallar.

Jag har för mig att det var så att det där fryshusprojektet slutade med att de körde sina naziprylar därifrån.