Circadinet har en utmärkt effekt, den bästa sömnmedicin jag provat. Med den kan jag ha någonting som liknar en dygnsrytm eftersom jag somnar i 7 fall av 10.

Att jag vill ha Melatonin istället är endast en principsak i och med att Circadin inte ingår i högkostnadsskyddet och kostar mig 163 kr för 21 dagars sömn. Samt att jag inte nöjer mig med att bara prova ett depotpreparat när det finns ett snabbverkande att tillgå. De skall ge mig tillgång till båda så att jag kan jämföra vilket som är det ultimata.

I wish. Jag önskar att jag kunde skylla på övervård. Men jag är snarare undervårdad eftersom jag inte orkat söka tillräckligt mycket psykvård. Förstår vad du menar dock, och det förekommer. Det sker när människor har en för stark auktoritetstro och lägger sina liv i doktorernas och tanternas händer. Vilket är ack så vanligt både bland Aspergare och andra slan. För att inte tala om NPF-föräldraoffer där man medicinerar och vårdar samt schemalägger och handifierar sönder sina barn.

Stora delar av den är bluff, placeboeffekt och undanhållande av riktigt bra preparat. Jag blev exempelvis aldrig erbjuden någonting annat än Cipramil och Cipralex vad gäller antidepressiva. Först tio år efter att jag fick diagnosen depression fick jag prova Anafranil och då på egen begäran. Den är bra, men biverkningstung. Även ECT fick jag själv säga till om att jag skulle ha.

Vården består annars i att acceptera Cipralex eller något annat nytt preparat, och gå hem och härda ut som de säger, tänka positivt. I nödfall ta en slurk hostmed... Theralen. Som man får myrkrypningar av och blodtrycksfall. Att acceptera det utan protest är vansinne, men många står med mössan i hand och accepterar skit.


En del mediciner är skadligare än andra. Neuroleptika med sin tardiva dyskinesi och andra permanenta hjärnskador är inte rolig. Cipramil gav mig hjärnskador, det är jag övertygad om. Önskar att jag hade vetat med om mediciner då 1998 när jag åt den utan att ifrågasätta, i hopp om att kunna få ut Rohypnol om jag var en snäll och lydig patient.

Visst är det så man ska leva, men i mitt fall räcker inte en liten runda i skogen. Jag måste vara ute och gå hela natten och så blir jag manisk och börjar hallucinera. Ju mer jag motionerar, desto mer uppvarvad och aggressiv, frustrerad blir jag.

Det är väl vid följandet av sådana här standardråd man kan se prov på den härliga mångfalden bland oss Aspergare. Hur olika saker och ting påverkar oss.

.

Bajs, måste dela upp inläggen för att forumet muppar sig. Aja, det var väl inte så mycket mer jag skulle skriva.

Jag är väldigt bitter på att man försökte medicinera bort min personlighet i början när jag sökte vård, för att man inte visste att jag var annorlunda. Jag var inte tillräckligt aktiv enligt normen, så, Cipramil fick jag. Men kommunikationen sket sig har jag förstått i efterhand.

När de frågade mig hur jag mådde framkom att jag blivit mer aktiv. Bra, hurra! tyckte sjukvårdsteamet.

Men vad som i själva verket hänt, det som jag inte kunde sätta ord på då, var att jag drabbats av mani eller hypomani. Begrepp som då för 10 år sedan var okända för mig. Tillstånd som jag nu lätt hamnar i på grund av de hjärnskador jag ådragit mig av Cipramilmedicineringen. Tillstånd som jag inte led av innan medicineringen med Cipramil började.

Man skall vara ytterst försiktig när man medicinerar. Jag sitter här och är efterklok.

Jag var en av de första i Sverige med AS-diagnos som man testade neuroleptika på, ett försöksdjur åt överläkare Anna S Lindström i Umeå som på den tiden ansågs vara lite av en "Norrlands Gillberg" ungefär och det var uppenbart att hon enbart var ute efter forskningsresultat och prestige. Ett bevis på att hon bara sökte nya karriärmöjligheter är att hon för några år sedan gav sig in i lokalpolitiken och försökte bli vald till kommunfullmäktige som ett "extraknäck".

Som åttaåring blev jag första gången satt på mallorol. Anledningen var mina borderlinerelaterade vredesutbrott. Mellan 8 och 16 års ålder medicinerades jag med mallorol under längre perioder, anafranil i ett par år, fontex och sen risperdal en kortare tid. Mellan medicinbytena och experimenten sattes jag på hibernal för att hållas lugn och drogad, men inte ens det kunde ta död på min starka vilja.

Samtliga mediciner gav mig kraftiga biverkningar och ingen hjälpte egentligen. Hibernal var den enda som gav något som helst resultat mot ilskan, detta för att det egentligen bara är ett vanligt avslappnande/lugnande/sömnmedel. Jag får samma lugnande effekt av benzo, kodein och morfin. Neuroleptikan däremot gjorde mig bara paranoid och tvingade fram pre-prykotiska beteenden som inte fanns där annars. Risperdal var den värsta och den avbröts relativt snabbt eftersom jag blev helt förstörd av den.

Denna medicinering syftade till att neutralisera mig, göra mig mindre aggressiv för omgivningen. Inte till att på något sätt hjälpa mig. Jag och andra jämngamla fick inpräntat av samhället att jag behövde neutraliseras och hållas i shack för andras skull. Att jag var något sorts djur som behövde vård för att "skydda andra". Jag blev behandlad som undermänniska av samhället och mitt enda vapen mot detta har varit narcissismen/sociopatin i kombination med min starka karisma, verbala förmåga och höga intelligens. Jag har förmågan att bete mig kraftfullt och sänka andra och jag är en slags aristokrat. Hade jag inte haft dessa förmågor hade mitt enda försvar varit fysiskt våld/vansinnesdåd som någon grobian.

Jag är en lätt, extremt högfungerande kvasi-autisttyp som inte ens uppfyller alla kriterier för AS eller autism, med kraftig borderline och cluster B/narcissism/sociopati. Autismen är nästan obefintlig men i kombinationen med min cluster B har det gjort mig extremt "svår" att ha att göra med.

Att jag felbehandlades gravt, både inom vården och skolan och av mina egna föräldrar, gav bara mer bränsle åt mina personlighetsstörningar. Jag har säkert också fått hjärnskador av neuroleptikan jag fick som 8-15 åring. Jag kände hela tiden att aspergerbehandlingen var fel, jag visste att det var något annat med mig men kunde inte sätta fingret på det. Om det inte vore för dessa år av ofattbara kränkningar hade jag nog inte sökt tillräckligt djupt för att inse att jag är grav cluster B, precis som Lasermannen/Hitler m.fl. Det jag ville skrika var "JAG ÄR SOCIOPAT JÄVLA HORA! INTE ASPERGARE!" (inte AS i den bemärkelsen att AS egentligen inte hindrar mig i det sociala livet) men jag hade inget ord för det och var vid den tidpunkten inte medveten om att mina vredesutbrott och mitt antisociala beteende berodde på personlighetsstörningar.

Nu förnekar jag inte att jag också är autist. Det är kombinationen autisthjärna och grav personlighetsstörning som gör mig så avvikande och är orsaken till mitt behov av att såra, skada och kränka, men den aktiva ingrediensen är personlighetsstörningarna. Autismen är bara ett filter genom vilket jag ser världen. Mina handlingar, som är personlighetsstörningar i grunden, muteras när de passerar genom autistfiltret. Detta är orsaken till att jag t.ex låter min sociopati gå ut över vanligt folk som bara är för "NT" för min smak. T.ex vanliga medelklassgrisar i en dansförening eller liknande. Autismen är behållaren/filtret/styrmekanismen och personlighetsstörningarna innehållet/bränslet/energin som får hela maskineriet att gå runt. Det är så jag fungerar.

Hursomhelst, jag skriker fortfarande inombords när jag tänker på vad vården och samhället utsatt mig för. Alla vanliga människor är i mina ögon skyldiga.

Bra att du berättar om din barndom. Jag blir skitförbannad när jag läser om vad du har utsatts för, och vilka mediciner de tryckt i dig .



Håller med. Jag hatar mig själv för att jag på grund av okunskap förgiftade mig själv med Cipramil. Det gör mig medskyldig till det system jag hatar så. Det är inte ofta jag tycker illa om mig själv, men jag blir äcklad av tanken på att ha gjort mig medskyldig till så mycket lidande. Alla blundande slentrianmedicinerande zombies och deras puppetmasters gör mig ursinnig. Jag är arg på min sambo också för att han åt Risperdal allt för länge. Den var bra mot hans psykos, men han skulle ha slutat tidigare. Nu är han hjärnskadad, kan inte tycka saker är kul. Läkarna slentrianförskriver ju, utan att göra uppföljningar så han kunde likväl ha blivit ståendes på Risperdal än i dag.

Jag blir rasande när jag ser att de medicinerat ett barn med mediciner som jag inte ens behövde ta fastän jag vilt psykotiskt skrikandes inne på psyk deklarerade att jag tänkte gå ut på stan och dräpa av random personer för att jag var så arg. Bara för att jag är över 30 möts jag plötsligt av en respekt som jag inte bevärdigades som 22-åring. Och än mindre som barn.

De mediciner jag äter nu äter jag väl medveten om riskerna, på eget bevåg. Den som försöker lura i mig mediciner under förevändningen att biverkningar är ovanliga får svar på tal.

Flertalet superskurkar i t.ex tv-spel är androgyna narcissister som bivit experimenterade på i laboratorier, som några slags försöksdjur eller kloner som spårat ur. Så ser jag på mig själv. Det är min självbild. Varför ska jag försöka ha en "normal" självbild när varken min hjärna eller mina erfarenheter är normala? Jag identifierar mig alltid med den ensamma skurken som springer runt och letar gamla forntida ruiner där nyckeln till mänsklighetens undergång ligger dold eller stjäl hemligstämplad forskningsutrustning och använder det för sina egna vansinniga syften. Magneto från X-menfilmerna, Galvatron från Transformers eller Kefka och Sephiroth från Final Fantasy, det är sån jag är. Det tråkiga med verkligheten är bara att det inte finns något Atlantis eller nån gammal indianstad eller pyramid där människans öde är förseglat.

Jag vill verkligen bli en superskurk på riktigt, men det blir man inte genom att knivmörda två personer i ett shoppingcentrum och sen spendera resten av sitt liv på psyk.

Vill någon diskutera biverkningar av psykofarmaka och sk "tanter" och elaka doktorer, kan ni då vara vänliga att skapa en ny tråd för det?

Bra att du möter respekt nu i alla fall. Det har jag inte varit med om, (trots min ålder).

Inte normal självbild. Bara en självbild som du mår bra av. Du bestämmer själv vem du är och hur du är, det ska inte andra bestämma genom att sätta etiketter och ljuga och hitta på om hur du är. Låt inte andra tala om vem du är och hur du är, det mår man bäst av.

Man påverkas av vad man utsätts för, det gör alla, och det utnyttjas av till exempel sjukvården för att göra illa en ytterliga och kränka en ännu mer. Man kan itne bli av med det man utsatts för och det formar en för resten av livet. Men man tillför även saker själv och kan bestämma om sig själv. Man kan bestämma att inte ta till sig vad andra har för åsikter om ens personlighet. Det andra projicerar på en ska man itne ta till sig.

förlåt