Nja, han klagar ofta på att hans liv med mig liknar en berg- och dalbana, vilket förövrigt råkar vara den åkattraktion som han mest ogillar.
Men kan vi nu lämna den här diskussionen om min oförmåga att på ett adekvat sätt hantera nära relationer?
Eller vänta - lite till måste jag få spåna:
Idag har jag kommit på att en stor del av min relationsproblematik kanske inte helt/alls(?) härrör ur det "aspergianska" utan ur min uppväxt med en alkoholiserad och psykiskt instabil förälder.
Kom på det ikväll
igen när jag återfann ett forum för vuxna barn till alkoholister, där jag en gång i tiden skrivit en hel massa kloka och insiktsfulla saker om medberoende bland annat(och sedan uppenbarligen glömt bort demsamma).
Länk dit om någon är intresserad:
http://www.ata.forum24.se/ata.htmlEfter min AS-diagnos i våras så tappade jag bort alla andra möjliga skäl till beteendeproblematik och kommunikationssvårigheter samt hela den svåra biten med tillit där jag uppenbarligen brister enormt.
Nu är jag på banan igen. Måste återigen forska i det här samt återuppta alla lösa trådar jag lämnade liggande den där gången.
Det är ju det
här jag MÅSTE jobba med och inget annat (i mig själv alltså)!
Snopet att jag blev så uppslukad av AS så jag "glömde bort" allt detta...
Ursäkta för monologen men det lär bli fler dito om den här saken. Det är ju sjukt intressant!
Eller hur?