Jag har försökt hitta någon form av gemenskap, om än på distans, med diagnostiserade aspergersjuka eftersom jag själv fick diagnosen som 12-åring 1995 efter att ha uppvisat aggressivt och personlighetsstört beteende ända sen tidig barndom. Tyvärr har jag inte funnit någonting som kopplar mig samman med andra aspergare, tvärtom de allra flesta med den diagnosen äcklar mig t.o.m mer än vad NT-folk gör.

Jag har höga estetiska ideal. Genom sitt vedervärdigt efterblivna kroppsspråk och sätt lyckas majoriteten av aspergare framstå som än mer groteska i mina ögon. Jag ser inte på vilket sätt AS kan vara positivt och jag identifierar mig själv inte som aspergare längre. Att söka kontakt med andra som har diagnosen var ett stort misstag. Det hat och de "fördomar" jag tidigare haft mot AS har bara bekräftats. Mitt hat mot det samhälle som stämplade mig och förstörde min barndom intensifieras när jag ser vilka grobianer som delar samma diagnos.

Mitt framtida mål måste bli att utrota AS från jordens yta, förinta det. Endast så kan jag renas från den besudling jag utsatts för. Världen måste renas. Ett heligt krig, mitt krig. Till detta ska jag använda hela min intelligens och alla de egenskaper, t.ex min karisma och förmåga att få folk att lyssna/reagera, till att föreläsa och sprida sanningen om AS och lära folk varför sjukdomen måste utrotas genom aborter, sterilisering och genforskning. Ett aspergerfoster måste raderas innan det får se dagens ljus, allt annat är en skymf mot renheten i universum och skapelsens perfektion.

Min roll är den som dödsängel, inte genom direkt våld utan genom att upplysa. Samhället ska omvälvas av mitt ljus och mitt gudomliga uppdrag ska fullbordas. Den tumör som är Aspergers syndrom och grov autism måste avlägsnas.

Vad gör du på asperger/aspieforum då? Hör du inte hemma på flashback?

Jag registrerade mig även på flashback, där tror jag det finns en hel del hat och fördomar mot aspergare redan.

Du låter väldigt sund och frisk. Undrar varför du fick en psykiatrisk diagnos. Tack för att du delade med dig av vad du kommit fram till. Jag känner mig redan mer upplyst. Jag tycker det låter som att du skulle kunna ha god gemenskap med sjukvårds och myndighets folk. De är som du. Du kanske är psykiatriker rent av? Det skulle du passa som i varje fall om du nu inte redan är det. Berätta var ditt nästa föredrag är så vi kan komma och lyssna. Om det fanns fler som du så skulle det inte finnas så mycket dåligt folk i världen. Inte så mycket folk alls faktiskt, eftersom andra skulle välja andra kriterier på folk som de skulle vilja utrota. Ja det finns en del personer med AS-diagnos som gör att de med AS får dåligt rykte, det har du helt rätt i. Jag tycker du ska bli psykiatriker om du inte redan är det, du kvalar in på alla de kriterier de har på en som de vill ha som kollega. Sedan kan du bedriva ditt korståg och behandla bort de med AS och andra psykiatriska diagnoser från samhället. De jobbar på bra med det redan inom sjukvård och myndigheter, men de kan behöva lite mer hjälp. Du är precis vad de behöver. Tack för att du finns.

AS är ju en samling funktionsnedsättningar, naturligtvis är det aldrig positivt att ha ett funktionshinder. Vad du missar, Josef3, är att vi är MÅNGA som lider av AS, som gärna skulle slippa detta. Rentav de flesta, misstänker jag.

I likhet med Svante, så undrar jag vad du gör här, om du nu inte vill ha någon form av kontakt med andra som också lider av AS?

Jag undrar varför alla med AS nödvändigtvis måste vara så dumma, äckliga och motbjudande? Varför måste de framstå som "hjärnskadade svenssons" eller riktigt smaklöst avvikande töntäckel? Jag har ALDRIG träffat någon med AS förutom jag själv som haft teatralisk karisma, psykologisk medvetenhet, perfekt hygien, ett utseende som i hög grad tilltalar NT-människor etc. Varför är alla med AS så jävla EFTERBLIVNA?

Ni-na-ni-na-ni-na-na, na-na-na-ni-na...

Dagens boktips: Why is it always about you?

Antingen mår han jävligt dåligt, han är bitter och bär en stor sorg efter att ha blivit dåligt mött av andra människor och så pyser hans ledsenhet och förtvivlan ut som hat och vrede och det har i det här fallet riktats mot de som har fått samma diagnos av sjukvården som han själv. Eventuellt ligger här en längtan efter gemenskap som han inte uppnåt men önskar, och vänder detta till att gå till attack. Om det fortfarande finns chans att nå in till honom eller ej vet bara han själv. Tyvärr är det enormt sällan man får kontakt genom att gå till attack på detta sätt, men jag vet att det finns en möjlighet att detta är en önskan egentligen, men han vet inte hur det ska gå till.

Eller så mår han väldigt dåligt och hanterar det genom att såra andra. Han behöver en reaktion och kommunikation för att avleda sin egen ångest.

Eller så är detta hans egentliga personlighet att han hatar och äcklas av en grupp människor som stämplats med en diagnos och vill utrota dem. Då har man itne diagnos AS utan något annat. Jag föredrar att tro att detta egentligen inte är fallet.

Att han kommer hit och meddelar sig tyder på ett kontaktbehov och en djup ledsenhet, frustration och desperation, ensamhet med tankar och känslor.

Jag har försökt hitta någon gemensam nämnare mellan mig och andra med AS, förutom behovet av ensamhet och såna grundläggande saker, men nebart funnit att andra är vidriga undermänniskor i mina ögon. Jag har en idealbild av att det borde finnas fler som jag, men dessa är nog sällan diagnostiserade.

Frustrerad, ja självklart. Jag hittar inte folk som tänker och fungerar som jag, som jag kan harmonisera med, som liknar mig, som har samma höga krav på utseende/hygien etc. Jag avskyr NT-grisar men aspergare är genom sin efterblivenhet nästan snäppet värre. Efter flera försök till fredlig kommunikation med dreglande aspergare, nu senast på Aspergerforum, har jag helt enkelt gett upp och accepterat att det inte finns tillräckligt raffinerade personer med AS. Själv har jag helt slutat identifiera mig som "aspergare" och blivit på det klara med att min ursprungliga inställning, att förakta och ta avstånd, var helt korrekt.

Uttråkad, det också. Jag har däremot ingen fruktansvärd, hemsk ångest. Jag tycker inte synd om mig själv utan jag är mest irriterad, förbannad och som sagt väldigt uttråkad. Har alltid haft sociopatiska drag men nu har jag börjat bli cynisk på allvar och finna meningslöst "trollande", att kränka och såra folk, som det enda nöjet/tidsfördrivet utöver mina japanskastudier och mitt mode/spelintresse.

Det här är inget utfall av narcissism eller vanföreställningar utan ett kontroversiellt men logiskt konstaterande. Jag är smartare än andra, väldigt mycket smartare men på ett generellt och intuitivt plan. Jag är absolut inget specialintressegeni, inte den bästa debattören, inte den bästa på något rent konkret men min intelligens är så pass bred och utvecklad att jag ser och förstår saker andra missar. Mitt perspektiv är annorlunda. Detta gäller i relation till NT-grisar likväl som aspergergrobianer och ger som resultat att jag tröttnar på folk väldigt snabbt.

Skitiga, fula, specialintresserade aspergare med bristande sociala uttrycksmedel och gravt ojämn begåvningskurva verkar kunna finna nån form av "glädje" i t.ex politiskt engagemang inom någon obskyr ideologisk riktning, som teknokrati eller dylikt. Andra, vilket är tydligt på aspergerforum.se, verkar hitta glädje och gemenskap i att helt enkelt vara äckliga, handikappade "trasdockor" som går på dagcenterdisco (aspergerträff) med andra efterblivna miffon och upplever en känsla av större gemenskap med alla dessa ihoplappat imperfekta slaggaspergare.

Hur mycket jag än försöker kan jag inte bli "god". Jag har en god sida, kärleksfull och omtänksam, men jag har samtidigt varit borderlinesociopat/narcissist sen dagisåldern och förmodligen innan dess. Jag har alltid haft ett behov av ondska. Jag känner mig ofullständig om jag inte får vara elak, mitt liv blir än mer meningslöst. Detta, och inte AS, är den absolut främsta anledningen till att jag inte fungerar i samhället. Jag är ärkenarcissist och borderline ut i fingerspetsarna medans min autism knappt påverkar sociala förmågor överhuvudtaget utan bara bidrar som en dehumaniserande variabel till den dominerande sociopatpersonligheten. Jag är precis den typ av människa som beskrivits som "samhällets värsta skräck". En sån som folk i allmänhet helst hade velat låsa in för att kasta bort nyckeln. En sociopat som inte befinner sig på det neurotypiska empati/känslospektrumet.

Visst, jag plågas av detta. Att vara omänsklig på en nivå som gör min existens väldigt svår. Jag är inte mänsklig. Kombinationen autismspektrum + sociopat gör att hur "bra" mitt liv än skulle kunna tänkas bli utåt så kommer det alltid kännas fel och jag kommer alltid söka konflikt som medel till någon slags förändring. Jag befinner mig i ett konstant tillstånd av konflikt. Jag är den filosofiska kärnan av vad det innebär att vara "fascist", det är ett krigstillstånd inte en ideologi.

Det finns dock ytterligare en variabel i min personlighet. En sorts djupt undertryckt empati, en känsla av ljus, kärlek och renhet. Edens trädgård som ensam planet i ett litet solsystem dolt i ett universum av kaos. Detta ljus är den enda droppe som krävs för skapa en kemisk reaktion i det som annars hade varit en typisk sociopatpersonlighet. Hela min personlighetskod skrivs om och muteras genom denna enda ljuskälla. Jag är i ständig och oundviklig konflikt med mig själv, jag vet inte om jag ska älska eller hata när jag på samma gång som jag har ett sadistiskt behov av att förinta kan känna ett behov av att uppnå total fred och harmoni. Inget av dessa tillstånd kan helt dominera det andra, vilket leder till att min själ är konstant rastlös. Inte ens om jag blev ett helgon, älskad av alla på jorden, tror jag att min onda sida hade försvunnit. Behovet hade alltid funnits där, som onda, sadistiska tankar och outtalad skadeglädje.

Jag menar på fullaste allvar att jag är så mycket mer än er, mer än de flesta människor. Jag är menad att vara någon slags ängel.

Jag har träffat flera personer med narcissistisk personlighetsstörning, men ingen av dem har haft insikt i sin problematik. Därför finner jag det du skriver intressant, du vet ju ändå hur det ligger till, och erkänner det. Jag tycker att det borde finnas någon form av behandling mot detta tillstånd, men kanske låter det sig inte göras. Vissa terapeuter menar ju på att det går att behandla med terapi, medan andra säger att det faktiskt inte går att göra något.

För många av oss som lider av AS, så blir ju specialintresset en ersättning för det sociala umgänge som vi inte orkar med. Vissa perioder av mitt liv har jag överlevt enbart genom att leva genom mina intressen. Inte någon perfekt lösning på problemen, men ändå en lösning. Du har ju ändå japanskan och mode/spel.