Ännu en stor tänkare med pessimistisk(?) livssyn och rikt ordförråd.

Skriv mer, Asmix!
Jag vill läsa din bok en vacker dag när solen permanent gått ner. Gärna innan dess också.

Vi borde kunna uppmuntra varann med det här skrivandet, ibland känns det som enda vägen ut ur en, i övrigt, ickefungerande tillvaro. Visa för omvärlden att även vi, trots allt, kan skapa något bestående.

Jag har kommit till sidan tio i mitt eget försök. Nu ska mamman precis rusa in genom dörren och stå med axeln tryckt emot den för att förhindra mannen utanför att komma in...?

Det fastnade där för fyra år sedan.

Skrivande/författande handlar inte om talang enbart utan till 80% av hårt arbete och skrivdisciplin - påstår de.

Fan också.

Ja, man ska ha bra sittfläsk. Om man nu inte ligger och skriver på papper liggandes i sängen. Bra sittfläsk har jag skaffat mig med åren. På sistone har det dock blivit lite väl mycket av sittandet, i synnerhet i den sommarhetta vi hade för en tid sedan. Fotlederna svullnade upp, vilket jag inte varit med om tidigare.

Jag får väl låta mig inspireras av dig och ge mig ut att plocka svamp. Kommer från en svampplockande familj och en svampplockande kultur.

En del av min livshållning och livskänsla kan nog också det tillskrivas samma ursprung. Det där svårmodet som frodats i glesbygderna i vårt norra grannland i öst. Men det var uppblandat med skämtlynne och optmism, så jag är väl inte helt pessimistisk ändå - trots att jag haft lång tid på mig att ägna mig åt att släppa lös mina kritiska och självkritiska inre krafter. Jämsides har dock drömmarna och fantasterierna fortsatt leva sitt eget liv, tämligen oberörda av mäster Dysterkvist.

Jo, jag håller med dig om att det är en bra tanke att ge varann stöd i att använda oss av skrivande för att ge in- och utgångar (genom dörrar och annat) en ny betydelse. Kanske kan vi därigenom vinna ett visst erkännande för vad vi kan prestera, alla våra egenheter till trots.

Tack för dina uppmuntrande ord!

Det verkar som att var och varannan aspergare har något slags finländskt blod skvalpandes i kroppspåsen - eller är det bara som folk tycker om att skämta (i och för sig snett skämtlynne i så fall)?

För egen del undrar jag om det - utöver eller möjligen istället för AS-diagnosen - bidrar till min ständiga känsla av utanförskap i svenskheten!?

Jo, nog är det så. Vad nu anledningen till det kan vara. I mitt fall är det heller ingen liten andel sådant skvalp. Läste för övrigt för en tid sedan att man på senare år kommit fram till att vi finnar - vårt språk till trots - inte har våra närmaste rötter långt bort i öst, utan snarare att vi kommit någonstans från centraleuropa. Men folkvandringar och folkuppblandningar är nu något för sig, vilket medför att det inte är så mycket vits med att utropa sig som hundraprocentig (av någon sort).

Epäilemätta silloin tällöin!
Ehkä henkisesti niukka (?)...

Kirjoittamisen vimma...

Råder det inga tvivel om det (vad är "det" i detta fall)? Säg inte att du också har finländare i släkten...!?

Avhandlingstitel i"skrivdrömmen":
Metafiore- italiensk stilblomma.

Rent konkret, hur skulle man kunna gå till väga då? Med det här uppmuntrandet?
Jag är återigen sjukskriven och har, teoretiskt sätt, all tid i världen att sätta igång med skriveriet igen. Men gör jag det? NEJ.

En annan sak jag funderat på är om det är en bra idé att låta någon opartisk individ läsa det man skrivit för att få någon slags input och kanske inspiration att skriva vidare? Eller framförallt det senare.

Lite märklig den här finska ådran vi har på forumet. Är den verkligen så framträdande eller känns det så bara?

Haha, det är finnarna, inte neandertalarna. Jag har också ett sådant inskott jag vet om på ena sidan släkten. Undrar bara vem det är jag inte vet om på den andra, lika NPF:iga, sidan.