Nu ska vi diskutera det här med komplimanger.

Jag har en genuin motvilja mot komplimanger, att få inte att ge, närmare bestämt.
Har försökt dressera min sambo till att säga: du är rätt ful men jag älskar dig ändå!
Men han vägrar.

Faktist vet jag inte om det skulle kännas bättre heller, det kanske bara är någon sorts fåfängt försök att få bekräftelse på ett bakvänt sätt, ändå.

Själv öser jag ur mig komplimanger över de jag verkligen tycker förtjänar dem. Men har fått höra att jag tar i så pass så det bara blir helt fånigt och icke trovärdigt i slutändan. Har svårt att låta bli dock. Är någon bra/vacker/snäll/kompetent/annat ska h*n banne mig dränkas i den vetskapen. Alltid fastnar det någon liten promille uppskattning som kanske leder till någon pyttehöjning av självkänslan.

Hur är det för er?

HUR ÄR DET FÖR ER???????
Do you read me?!

Okej, nu sa min sambo att jag är jätteful (under ett episkt gräl) och det kändes bara fel. Nu vill jag höra att jag är fin igen. Fast säger han det så kommer jag inte tro på honom.

Jaha, knepigt detta.

Din tur.

Samma här. Känner mig vädligt obekväm med komplimanget och tackande. Försöker stänga av för att kunna hantera det.

Säg "tack", vänta lite, Le. Det funkar!

*avstängd* . Jo, det funkar. Vad var det nu du sa Svante?

Du måste starta om hjärnan innan uppdateringarna kan implementeras.

En KOMPLIMANG här till mina MedAspiesar!!

Nä, min hjärna kör inte med NT som operativsystem, så den behöver inga uppgraderingar.

Du får en Komplimang för det, rdos!

Tack!


*ler*