Fyra nätter kvar tills besiktning. Två lediga dagar. Det måste ju gå. Kan någon komma med en elpistol och zappa igång mig?

Schubbe gjorde det med en fjärrstyrd elpistol.
Har rensat ut flera ton (känns det som) grejer och tapetserat i hallen, vilket var en mardröm med fem dörröppningar och smala prång och säkringslådor och andra konstiga ellådor som skulle tapetseras RUNT. Mätte med en linjal och klippte med en sax. Mattkniven är spårlöst borta. Sista biten som var en rektangel med en utskjutande smal rektangel i klippte jag till tre gånger innan den blev rätt. Nu är det bara tre rum kvar att tapetsera och besiktningen är om 14h.


Men jag mår rätt bra. Första dagen på jobbet idag efter julledigheterna och är hur trött som helst.

Konstigt nog är jag fortfarande mycket trött.
Man skulle kunna tro att det är kroniskt...
Vänta.

Det är det.

Kronisk.

Själv använder jag Duckduckgo (Som alla andra som inte vill sälja sin själ till satan.)
Där hamnade forat på första plats.

Osynliga, behårade kvinnor från Turkiet?

Turkiet verkar vara symptomatiskt.
Jag har själv nära samröre med Turkiet till och från. Någon sorts synkronicitet pågår.

Är helt slut. Flytt om sju dagar. OCH JAG HAR FORTFARANDE INTE TAPETSERAT resten av rummen.
Det går bra nu.

Ska börja imorgon!

Idag somnade jag om och försov mig efter att ha försökt få sonen till skolan sjukt tidigt alldeles i onödan. Efter många om och men kröp det fram att han är sjuk. Sedan vaknade jag yr och groggy på förmiddagen och var på väg att anmäla mig sen till ett möte med en person som tydligt också var sjuk. Därför bestämde jag mig för att jobba hemma så att jag skulle kunna laga mat till den sjuke sonen då det inte fanns något färdigt hemma. Då fick jag en snilleblixt och bokade in mig på ett jätteskönt yogapass som jag tidigare hade bedömt skulle bli för stressigt att klämma in. Jag började laga mat och insåg att jag inte skulle hinna bli klar innan yogan, så jag avbröt mig och gjorde mig färdig för yogan istället. Efter yogan blev det stressigt att hinna laga mat innan mötet med brukarrådet som jag tydligen sitter i numera. Det har varit världens debakel kring boendestödet i Norrköping, men nu försöker de reparera situationen så gott det går. När jag läste programmet för personal- och arbetslivsfrågor tänkte jag mig inte att sättet det skulle komma till nytta på var i rollen som brukarrepresentant i ett brukarråd för boendestöd, men jag har faktiskt jädra bra koll om jag får säga det själv. Efter brukarrådet fick jag sällskap till gallerian av en annan brukarrepresentant som jag har pratat rätt mycket med på sistone och som visade sig nästan bo granne med mig, så nu är kyl och frys påfyllda. Skafferiet skall också fyllas på så fort jag orkar ta itu med den matkassen som nu ligger på köksgolvet och inväntar bättre tider. Orken tog slut. Och inte fasen blev det något jobbat. Jag får ta och jobba ikapp i helgen när jag är ledig och hinner jobba.

Jag tycker ändå att det var klokt att klämma in det där yogapasset, för det verkar ha drivit ut det sista av muskelinflammationen som jag gått och dragit på sedan jag försökte mig på att äta lite glass i helgen.

Jag mår rätt bra bortsett från jobbångest och envisa prokrastineringstendenser som inte precis gör det bättre.

Jag har lite lätt inflammation för att jag envisats med att äta lite glass trots att jag inte tål det, men det är hanterbart. Jag har nått en acceptans kring att jag troligen alltid kommer att behöva hålla strikt diet för att slippa smärta, hjärndimma och utmattning och andra jobbiga symptom. Jag genomgår hyposensibilisering mot kvalster, björk och fem sorters gräs, men den enda effekten det har fått på min födoämneskänslighet är att jag numera inte tål äpplen eller päron heller. Tjoho... Jag har ju reagerat på alla former av konditionsträning också, men yoga funkar och jag älskar ju yoga så det blir yoga för hela slanten. Det gör faktiskt att jag klarar raska promenader och uppförsbackar nu. Kanske kan jag rentav klara att fotvandra. Det vore härligt.

Jag är numera tonårsförälder. Alltså förälder till en tonåring. Ah, ni fattar. Det är lite häftigt.

Jag har kommit fram till att jag inte är kvinna. Socialisationen bet visst inte riktigt på mig, trots att jag tillskrevs ett kön, och jag är trött på att kvinnor tar illa upp när jag pratar om min verklighet och trött på att kunna användas som något slags slagträ mot kvinnor. Då avsäger jag mig hellre mitt tolkningsföreträde kring hur det är att vara kvinna. Jag är inte man heller. Jag förstår mig överhuvudtaget inte på kön. Märklig konstruktion, det där. Könsförtryck finns, det är inget snack om den saken, men rasism finns ju också trots att det inte finns några raser.

Jag är lyckligt och rikligt kär. Admin R och jag har nu varit ihop i snart fyra år och träffats längre än så. L och jag har varit ihop i två och ett halvt år (?), men avståndet och livet gör att vi inte hinner ses så ofta. A och jag har varit ihop i ett år och känt varandra i två år.

Jag har återfått såpass mycket energi att jag numera orkar umgås en del med vänner. Det är jag glad över. Jag orkar läsa också. Och gå på vernissage. Och spela strategispel med sonen som har blivit en sjujäkla strateg; vi begriper inte vem han har ärvt det från. Och engagera mig ideellt (det var inte planerat, men vissa saker behöver helt enkelt göras av någon som har rätt förutsättningar).

I meditationen har jag hittat verktyg för att hantera mina svackor. Det finns urgamla theravadiska skrifter som beskriver upp- och nedgångarna i mitt mående i detalj. Tydligen är de inte särskilt unika, hehe, utan genuint allmänmänskliga. Där ser man.

Ikväll börjar min meditationscoaching. Jag är lite nervös. Håll gärna tummarna för att jag inte gör bort mig.