JAAAAA! Det där är ju min figur! Fast jag tror att jag har lite smalare midja, faktiskt.

Haha!
Samma fast smalare midja och mer stjärt här.

Fast det där idealet har ju kommit tillbaka på senare år. Smal är väl ute? Och allt i idealväg lär alltid få någon grupp att känna sig fel och ful. Så egentligen är det åt helvete vad man än tycker.

Jag anser att Marielyne Monroe ( Hur tusan stavas hon) var det perfekta kvinnoidealet. Hon såg kvinnlig ut utan att vara överviktig. Men annars är vi ju alla individer och inte stöpta i samma form. Tack och lov.

Tja, man kunde ju önska att utvecklingen gick mot att acceptera kvinnors kroppsbyggnad som den är så som man alltid har gjort med mäns, i stället för att börja föreskriva hur män ska vara byggda också.

Kan väl inte finnas mycket som är så elementärt absurt som att föreskriva hur människor ska vara byggda. När jag var yngre var jag förvånad över att ingen verkade hålla med mig om det. Innan jag insåg så väl hur stor och uppenbar dumhet nästan varenda människa faktiskt är kapabel till (aspergare inräknade), bara den är kollektiv.

Dessutom spelar det ju in att det bara är kvinnor: både vanans makt och den traditionella synen på mannen som Människan, kvinnan som ett komplement. Ett litet komplement har man ju en helt annan frihet att manipulera med, anpassa och behandla litet hursomhelst. Det är ju just ett komplement, ska till och med kunna göras det med.

Detta lever ju kvar oavsett att man nu har börjat med männens kroppsbyggnad också: den saken bottnar (i varje fall än så länge och säkert länge till) mer i upptrissad allmän artificialitet och allt mer orealistiska krav på folk samt att den skenande kapitalismen har börjat inse att halva mänskligheten (och den köpstarkare halvan) är en omjölkad ko på det här området.

Hm, vette tusan om det verkligen var bättre förr. Amfetamin (i ren form) var exempelvis en laglig bantningsmedicin som läkarna skrev ut. Pedofiler blev inte satta i fängelse eftersom man inte talade om incest. Rashygienen var i sitt esse och alla som inte var som vi blev antingen inlåsta eller tvångssteriliserade. Så utifrån detta så vet jag inte om det var bättre förr...

Nej, inte i de avseendena. Och samtidigt var toleransen för kufar större till en viss gräns så länge arbetslivet styrdes från närmare håll än abstrakta storägare och centralmakter, om än aldrig så hierarkiskt, och samhället bestod av mindre enheter där folk fick en chans att (eller tvangs) lära känna varandra.

Så det var väl somt som var bättre och somt som var sämre. Även på samma område ofta. Inte läge för några förenklingar om att man själv hade trivts bätte innan man har satt sig in i det rätt ordentligt, och än mindre för några generaliseringar om att det skulle ha varit "lättare att vara aspergare" eller något sådant. (Sagt inte till dig, men till rätt många jag har sett säga sådant... )

Undrar om inte jag föredrar den här tiden ändå. På en del inte oväsentliga sätt. Med perspektiv bakåt och med, trots all stress, konstgjordhet, likriktning och rovdrift som ser ut att närma sig slutstadiet också en frihet till tankar och ideal som aldrig har funnits tidigare i historien. Än så länge. Utan plats för mig egentligen; men fanns det det förr? Nu sedan bara några få år finns det iallafall idéer som kan göra att jag förstår något om varför.

Men naturligtvis är jag också så formad av den här tiden, kanske även fysiskt, att jag inte vet hurpass rätt eller fel jag har i det.

När jag läste det ovanstående kom jag att tänka på något jag härförleden läste av Werner Aspenström i den postumt utgivna Reflexer, Artiklar & essäer i urval av Nina Burton. I den ingår En dag i september, där WA vandrar runt i de marker och den kultur som han lämnade bakom sig men där hans bror blev kvar (vet ej om han hade flera bröder, utgår här bara från den texten). Läsvärd läsning (i det mindre formatet, endast fyra sidor) som så ofta, och aktuellt för många av oss än i dag.

Ett par citat från senare delen, som aptitretare:

"Jag vänder hemåt. [Efter vandringen, min anmärkning för att förtydliga.] Jag borde känna vemod, övertygad som jag är om att aldrig kommer att klättra upp på den här bergknallen. Vemodet vill inte infinna sig. Vad som återstår är väl snarare att tacka berget, skogen, tjärnen, stigarna och ladorna för visad gästfrihet nu och i det förgångna. Men hur skall det gå till? Förmodligen är de måttligt intresserade av enskilda besökare och deras sentimentaliteter. Jag får nöja mig med att tacka min bror för lånet av stövlarna."

"Varför hamnar man i en viss bana, leds in och blir kvar i ett spår, t. ex. skrivandets? I motsats till andra jag läst om kan jag inte ärligen hävda att jag redan vid sju eller tolv eller ens vid sjutton års ålder drömde om eller var fast besluten att syssla med det jag så småningom kom att syssla med. Åtminstone i dag ångrar jag bittert att jag på grund av fåfänga, kompensationsbehov, ordlystnad eller vad det nu kan ha varit för drivkrafter kom att ägna mig åt s k litterär verksamhet och därmed riskerade att bli indragen i det s k kulturlivet med dess porösa samhörigheter, ögonvittne till dess revirstrider."

Tack för smakprovet Asmix nu blir det till att kolla i hyllorna efter Werner Aspenström behövde den påminnelsen... behöver komma igång med svenska diktare och varför inte med WA en efter smakprovet att döma mycket god diktare...

db