– Är det Thorbjørn Jagland, norska Nobelkommitténs ordförande?
– Det er meg.
– Hej, jag heter Patrik Svensson och jag skulle vilja beställa ett fredspris. Hur lång tid tar det ungefär?
– Nå er jeg ikke...
– Har ni hemkörning? Jag bor i Malmö, ni kanske behöver min portkod?
– Det er egentlig ikke hvordan vi jobber men...
– Nej, alltså, jag vet ju inte exakt hur formaliteterna går till men jag har varit missnöjd med hur jag framställs ett tag. Det har varit för mycket fokus på min ekonomi och mina inre konflikter och du vet, det har varit tufft på hemmaplan. Jag känner att mina närmaste inte alltid förstår mig. Jag skulle vilja framställa mig som ett fredsprojekt igen. Det är så jag tycker om att se på mig själv och jag tänker att det bästa sättet att övertyga min omgivning om att jag verkligen är ett fredsprojekt skulle vara att ge mig Nobels fredspris.
– Jeg er ikke sikker på at du har forstått...
– Och jag tänker att fred i sin mest grundläggande definition är det samma som avsaknad av krig och jag har inte varit i krig sedan jag typ var liten och lekte indianer. Ja, förutom några ofrivilliga slagsmål då. En gång i Paris råkade jag i luven på en knivbeväpnad inkastare men om vi ska vara ärliga tog jag mest emot och det kom i alla fall inget blod.
– Nå tror jeg kanskje du tuller litt med meg.
– Absolut inte, man skojar inte om fredspriset. Du minns vad Tom Lehrer sa redan 1973 när Henry Kissinger fick priset samtidigt som USA bombade Laos och Kambodja sönder och samman: Nu är satiren passé. När Barack Obama fick priset redan innan han tillträtt var det väl inte att betrakta som ett skämt? Snarare som ett politiskt redskap, oavsett om han ringde och beställde det själv eller hur det funkade den gången. Jag är inte dum, jag förstod i samma stund som EU fick årets pris att satir helt enkelt inte existerar i samma värld som fredspriset. Ni i kommittén befinner er i en dimension där satiren övergått i en annan livsform, upplösts i sina minsta beståndsdelar och blivit något vi inte känner igen sedan tidigare. Nej, det är verkligen inget skämt.
– Men det er en prosess, et regelverk, vi følger noen vedtekter...
– Må så vara men den politiska viljan måste väl hur som helst vara överordnad. Allt sedan EU blev EU har de som försvarat den federalistiska riktningen valt att framhålla EU som i första hand ett fredsprojekt. Det är ju så man också definierat gränserna för projektet. Om EU i sin själva sammansättning, i sin organism, är ett fredsprojekt måste också alla andra underordnade projekt vara att betrakta som fredsprojekt. Åtminstone kan man argumentera för att den som är emot dem också är emot fredsprojektet. På så sätt blir exempelvis en gemensam ekonomisk politik ett fredsprojekt. Uppluckrad arbetsrätt, social skiktning, gränskontroll, överstatlighet, Acta, Schengen – allt blir ett fredsprojekt. Det finns en underbart enkel och oemotståndlig logik i detta och det är så jag tänker: med ett fredspris på hyllan hemma skulle jag helt enkelt kunna komma undan med en massa skit jag annars hade fått stå till svars för.
– Jeg må be deg om å få komme tillbake...
– Gör så Thorbjørn. Snacka med dina kollegor. Vi ses i december.
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/nu-vill-jag-fa-nobels-fredspris/
