Min första var en sån här:



Gick i skolan, typ komvux. Om jag tog den ur laddaren fulladdad när jag gick hemifrån så dog den på vägen hem.

Mysko comviq-abb till den. Det ingick 30 minuter telefon tid i månaden, eller så fick man betala vad det kostade att ringa, vilket gjorde att alla med det här abbet och lite koll på minutrarna i slutet av månaden ringde 020-nummer. Jag läste på fidonet om folk som BARA ringde 020-nummer för att kunna ha billigt abb som man kunde bli nådd på.

Sist jag provade den funkade den fint, med sin 8 * 2 teckens display. Antar att man blir arresterad för bärande av gatustridsvapen om man har den i fickan idag. . . förutsatt att man HAR en så stor ficka!

Menyknapp 62 så fick man reda på batteriet, vill jag minnas. Och den kunde ta emot sms, men inte skicka. Ingen som brydde sig, för ingen visste vad ett sms var på den tiden ändå. Jag antog att det var nåt operatören skulle använda om det var nåt viktigt, eller så.

Min första mobiltelefon var den som jag har nu, vilken jag skaffade 2004 (tror jag att det var). Vid samma tidpunkt skippade jag också min fasta telefon, eftersom jag inte såg någon anledning att ha både och (jag ser för övrigt knappt någon anlending att ha en mobil motsvarighet heller, för den delen). Jag kommer antagligen aldrig att byta såvida min nuvarande inte går sönder fullständigt.

Låter som en sund inställning!

Din den där telefonen verkar ha varit ganska dålig Var den inte egentligen avsedd att ha i bilen, där man ju kunde ha den på laddning för det mesta?

Idag ska jag limma ihop min mobiltelefon. Det föll nämligen av en liten plastbit när jag tappade den i golvet senast. Inte för att plastbiten egentligen behövs för funktionen, men man måste ju vara lite flashig också

Jag är nog lite teknikovänlig, vilket kanske kan förvåna en del, men sådana har jag alltid varit. Jag har inget emot tekniken som verktyg, men ibland är det bara helt enkelt skönare med lite icke-teknik.

En sådan där har jag använt en gång (den tillhörde någon som jag var på besök hos): NMT förstås och luren satt fast i en magnethållare, vars magnet var så stark att det krävdes mycken mankraft för att kunna svara. Den minst dåliga med den var att den hade ypperlig räckvidd och fungerade även där dagens mobiltelfoner inte skulle haft en chans. Knapparna var av mjuk gummi och lyste upp när de användes.

Jag brukar nog inte ta till mig ny teknik förrän ungefär alla andra än min mamma har gjort det så de första varianterna gick mig helt förbi, men när de andra började ha små mobiler började jag ta över andras avlagda. Eller rättare sagt, jag lånade dåvarande makens som han tagit över från någon. Den var ganska rejäl, vill jag minnas. Min första egna var en väldigt simpel Nokia helt utan lull-lull. Och nu när "alla andra" har stora platta telefoner med enorma displayer ("pekskärmar" kanske man säger) har jag en liten fjutt som man kan ta foton med - jiiha... Någon gång kanske jag lär mig hur man för över musik till den också. Eller så får jag be exmaken göra det för sjuttioelfte gången i ordningen.

Min första telefon.

Vilken tekniknörd du är, en annan har ju en sån här idag.

Med den kan jag ringa.

Sedan har jag fått en "ny" telefon med massa roligt på, men har fortfarande inte lyckats ringa med den.
Skittelefon rent ut sagt.




---

Saknar min hajfena den enda riktiga telefon jag ägt

Som barn önskade jag mig så hett en kobratelefon att jag en gång försökte tvinga min mamma att köpa en genom att ta den och springa ut med den från affären. Det gick inte så bra.

När jag var barn hade grannarna en kobratelefon, vilket upplevdes som lite lätt mystiskt.

*stavar som en påse höns*
*backar ut ur tråden*