Beror på på vems villkor. Om det är för något självvalt gemensamt, där makten är rättvist fördelad, eller åt någon annan för vänskaps skull kan jag nog gilla det rätt mycket. Kanske om det är åt mig själv också och inte består i att trada mig upp från kaos mot en miniminivå som borde ha funnits från början, och med ansvar för sortering eller liknande, som är en säker ångestutlösare. Och inte för tröstlöst (med fjärran och abstrakt resultat) på annat sätt heller – bättre till exempel att hugga ved än att skrapa färg från en tvåvånings glasveranda. Hugga ved kan vara riktigt meditativt, skrapa färg har jag aldrig lyckats få till annat än att det kryper i mig.
Tror jag i alla fall. Har haft alldeles för få tillfällen att prova. Till exempel inte funnit den där kretsen själsfränder eller bott så att man i mån av ork kan, men inte måste, välja självhushåll. Men i det kroppsartade beredskapsarbete jag hade ett tag som ung funkade jag helt enkelt inte.
Och allt förutsatt att kroppen hänger med, men den har blivit sjuk med åren.
