Den här gillar jag, den är vass, tråkigt att jag har så svårt att läsa poesi nu mer,
men ibland hittar jag guldkorn som den här skriven av någon Helena Lie.

Vika in levandet.

Låta leva / Låta leva dö.

Att hantera födslandet. Och de under­ifrån kommande störningarna.

När som helst bryts stänglarna. Vi har att försvara det brutna.

Vägen sträcker sig och sträcker sig. I alla riktningar.

Var slutar man vänta.

En vass penna till som jag läst mycket av är Birgitta Trotzig, hennes katolska
svartsyn som får livet att verkligen vara SVART, HOPPLÖST och sjukt, hon skrev
så jävla bra! får rekomendera:
Dykungens dotter
Sjukdomen
Dubbelheten
Sveket