Hade en kompis när jag var liten i början av 90-talet vars familj och alla deras bekanta kunde kategoriseras som "norrländsk arbetarklass med pengar".

Samtliga av dessa älskade att ständigt förbättra sina hus med alla måsten som gällde på 90-talet. Vita strukturtapeter, rundade haciendavalv, plastklinkers i alla rum, pingisbord i källaren, enorma sittmöbler i plysch som dessutom var inplastade, svarvade skåpluckor i köket, hela väggar med vitrinskåp fyllda med med porslinsfigurer och bröllopsfoto, amatöroljemålningar föreställande norrländska naturmotiv och hemmabar med whiskeyflaskor uppradade. Alla köpte ny Volvo Herrgårdsvagn och flertalet hade husvagn. Självklart hade de gjort övergången till CD-format och hade ny enorm och otymplig stereoanläggning med skivsamlingen bestående av Afzelius och Vikingarna fullt synlig. Filmer som var populära bland dessa var t.ex "Twins" och "Tango and Cash". Med jämna mellanrum kunde man beskåda mammorna i dessa familjer skrikandes åt varandra ute på gatan eftersom den enes barn hade varit dum mot den andres och vice versa. Alla snackade dessutom skit om varandra precis hela tiden.

Det var som om de tagit det sämsta från 80-talet och sen satsat på det sämsta från 90-talet. Allt skulle vara "tip-top" med så fula grejer som möjligt.

Vill gärna höra andras iaktagelser och erfarenheter av olika decenniers stereotyper och lokala kulturyttringar.

Man kan riktigt se det framför sig, utmärkt beskrivet! Det här är din styrka som forumskribent och anledningen till varför man inte ogillar dig.

Låter som vanliga svensson-företagare utan någon vidare bildning eller smak, det handlar om att lyssna av vad kollegerna på jobbet pratar om (bilar, husköp, bilbesiktning, sportresultat, trav, ungarnas fritidsaktiviteter, kombibil etc) och att maxa grannen. Ha finare åkgräsklippare.
Sen handlar de på Ullared och tar lån för att fixa Marbodalkök. Lägg till en resa till kanarieöarna (80-talet) eller Thailand (00-talet) så är du hemma. I deras hyllor ser man samma allmängiltiga bjäfs som alla andra har, dvs Lasse Åberg-tryck och nämnda porslinsfigurer. Några priser från amatöridrottande förekommer också (fotboll, motocross).

Idoler i hemmet är Peter Forsberg, Martin Dahlin och Kevin Costner. Tonårsdöttern har nyss tatuerat in Magnus Carlssons namnteckning på armen.

Högtidsstund att berätta om för barnbarnen är Fotbolls-VM 1994.

Ja, jag är också bekant med den här sorten. De är som karbonkopior av någonting, ett ideal helt utslätat, samhällsanpassat, harmlöst och mjäkigt. De har amorteringar, fotografier från konfirmationer på väggarna och är väldigt engagerade i lokala föreningslivet (fotboll, loppismarknader, första-maj-brasor). De är i sin vanlighet helt befriade från sneda blickar, det tycks nästan som om det är deras livsmål. Anpassning, Jante, Luther, sporten, senaste hitlistemusiken, senaste blockbustern (Avatar) och Dan Brown. Sen vill de väldigt gärna vara rock n' roll och rebeller till helgen då det ska gås på krog, då kavlar de upp ärmarna och visar sina blink-blink-tatueringar i form av stjärnor på underarmarna.

En annan stereotyp jag träffat var som hämtad från 91:an. En pensionerad överste i 80-årsåldern med vaxade mustascher som klagade på välfärdspolitiken och sade att ngt vin eller någon konjak han druckit "tapetserade gommen". En frisk, trevlig och hetlevrad karaktär som brusade upp när han talade om den jämlika sjukvårdspolitiken.

Jag minns första gången jag träffade på sådana, när jag försökte smälta in en gång i tiden. Stora svarta högtalare, en flaska som skulle likna absolut, som det stod hembränt på. Massor av utstuderade LAGOMdetaljer. Inget skulle sticka ut.

Jag har faktiskt aldrig försökt passa in i det där, snarare värjt mig mot det och försökt undvika det så långt det är möjligt.
Det finns åtskilliga minnen från barndomen då jag ifrågasatt det här foppa-svenne-livet. Jag spyr på det. Jag skiter i vilka som har företag, vilka som vann fotbolls-vm eller vem som står i skidbacken. Jag tycker det är patetiskt att konfirmera sig för andras skull, för pengars skull eller för 'traditionens' skull. Jag har inte gjort lumpen och jag stöder inte det lokala föreningslivet på minsta sätt. Jag ser inte på Schlager, Idol eller bantningssåpa. När jag har pengar över gör jag andra saker än köper platt-tv.

Forever young aka vi som är white trash och super ihjäl oss innan fyllda 50
Jag hade en kompis. Hon var 12 år äldre än mig. Alltså född ´64. Vi umgicks några år från när jag var 20 och hon 32 ungefär. Träffade henne när jag rastade hunden. Hon hade också en hund.

Ju mer vi umgicks, desto med upptäckte jag att hela hennes liv florerade runt att få supa på helgen. På dagarna åt hon Rohypnol som hon fått utskrivet till natten. Drack gärna Cocillana-Etyfin också, hostmedicinen. Tydligen blev hon "glad" av det. Hon och hennes sambo (fd haschtomte) hade en enorm samling av LP-skivor. Ingen cd-spelare där inte!

En gång bjöd hon in ett gäng tonårspojkar till festen. Hon ropade in dem från gatan. De kände sig lite malplacerade. Men, är man forever young så är man.

Jag slutade umgås med henne efter att jag fann mig endast utnyttjad som barnvakt vid hennes fester. Hon fick barn efter en par års vänskap och då var det som att vänskapen byttes mot något annat.

Hon var fet. Mat konsumerades i mängder. God och dyr. Hon hade rika föräldrar. Kanske var supandet och det eviga tonårslivet en revolt mot det? Mot det fijna livet där man beter sig propert och bara smuttar på spriten.

För att verka beläst prenumererade hon på illustrerad vetenskap och visade mig glatt tidningarna. Jag var skeptisk.

Såg hennes dödsannons nyligen. Hon hade tydligen dött på nyårsafton 2009. Efterlämnade två barn under 10 år gamla. Även hennes bror är död, han dog flera år tidigare. Bara hennes äldsta storebror som lever nu då.


Jag tror spriten tog kål på henne. Hon smuttade inte på drinkarna. Hon halsade och däckade.

Programledare.

Jag vet inte vilka associationer ni får när ni hör ordet, men för mig är det dryga typer. När jag satt i sekretariatet på tatueringsmässan och placerade de tävlande i rätt kategorier var det en mindre känd programledare som var speaker. När han inte stod på scen och gjorde sig lustig över de som tävlade med sina tatueringar sprang han runt och lade sig i vad andra gjorde och hur vi gjorde det. Jag stod och bredde mackor till serveringen också och nog fan hörde jag den där gnällbältesdialekten "ta inte för mycket smuöör". När jag satt i sekretariatet igen var han där om någon lapp som hamnat fel. Jag kände hur blodet steg därinne i lokalen, bland den illustra samlingen och rockmusiken. Går han på mig igen sizar jag upp honom. Som det råkade sig slapp jag honom i fortsättningen, han hade visst fullt sjå med att leverera vitsigheter på scenen. Och det var kanske tur.

Min karaktärsteckning av den mannen är att det är en liten viktigpetter som vill fram, som vill synas, som vill göra sig viktigare än han är och dessutom göra sig till självutnämnd talesman för den svenska tatueringsscenen, fast han bara har tatuerat sig på ena axeln. Jag associerar fritt till en råtta som hastigt klättrar i trädgrenarna för att nå en gnutta ljus.

Fan, jag har nog mött några exemplar av charterkillen där ute i verkligheten eller vad det nu kallas . Så jävla bra, han finns verkligen! Snygga solarieringar runt ögonen. Trodde inte jag hade några skratt kvar i kroppen, men jävlar alltså . Fina Rorschachtatueringar.

Jag borde skaffa mig en sådan där ritplatta så jag kunde illustrera. Att beskriva saker i ord är inte min starka sida alla gånger. Sitter på flera stereotyper, ser dem framför mig men finner inte det rätta målande språket.