Vanliga sjukdomstöcknet modell rätt större. Kanske blir värre för dagar framåt om jag går ut, men jag vill ut i solen nu när den inte hamrar längre. Å andra sidan kanske jag inte hinner innan det är mörkt. Igen.

Jag har sovit nästan hela dagen. Här blir det till att jobba ikapp sedan.

10mg approximativt funkar för mig.Det är nog ytterst individuellt och människor reagerar inte lika på mediciner och andra substanser som blandas rent generellt.
10mg Ritalin ,approximativt funkar för mig.
Mer gör att de krockar man får ångest och alkoholens anti-socialfobiska dämpande egenskaper försvinner samtidigt.Jag dricker alkohol sällan men ibland ordentligt för att stå ut med att röra mig bland folk,och för att våga dansa spektakulärt men illa.Det är bra med lite kontraster...eller nåt.

Är du helt säker på att 10mg, approximativt, funkar för dig?
Helt säker?

Dagsform: Irritabel och lite...lite irrationel. För att inte säga fittig.

Idag fick aspergerföreningen ett nytillskott i form av en ung kvinna som har samma tre diagnoser som jag (den ena osäker, men visst har hon det), samma intressen och samma nojor, och åtminstone delvis samma värderingar. Det var nästan kusligt. Båda hade letat länge efter någon att sjunga stämmor med. Våra röster passade asbra ihop (fast hon sjöng bättre). När hon tog ut en låt på gitarr förstod hon genast min förklaring av hur ackorden skulle vara (jag kan alltså inte spela gitarr och kan inget om ackord men vet precis hur det skall låta). Vi tyckte att vi kände igen varandra redan vid presentationen, men det visade sig vara praktiskt taget omöjligt att vi skulle ha träffats. Det visade sig också att vi bodde i samma stadsdel, men hon hade precis nyss flyttat dit.

Que?

Har hört om sådana möten någon gång emellanåt. Ett av det som kan få en att börja undra...

Idag har jag tagit mig till jobbet på en annan ort. Resan gick ganska smärtfritt, men att kolla jobb-mailen var instant ågren. Jag måste nog fan säga upp mig snart.

Din body double eller vad det heter i andevärlden, Incognita. Det heter nog annat än body double, förresten. Din andliga tvilling. Man brukar inte få träffa dem.

Idag har jag ett svårt fall av själslig vaginal agitation. Återigen.

Tärningen är kastad.
Jag kastade dock för hårt så den rullade över bordskanten och hamnade på ryggen av en grå husmus som precis ilade förbi med nerverna utanpå som då i ren skräck sprang in i badrummet och försvann in i ett litet hål i murbruket mellan golv och badkar vilket resulterade i att tärningen rullade ner från dess håriga lilla rygg och plumsade ned i golvbrunnen där den blev liggande till kvällen i det slemmiga, grågröna vattnet tills två hojtande barn bestämde sig för vattenkrig och orsakade en flodvåg av rosaskummigt badvatten som sköljde in i avloppet och tog med sig tärningen ned i virvlarna i det gamla, fallfärdiga husets avloppssystem där grannens förlupna Anaconda precis försökte simma uppströms för att ta sig ut i friheten och fick då syn på tärningen varpå den i god tro slukade den skinande vita och svartprickiga mumsbiten och fortsatte sin färd tills den slutligen såg ljuset i slutet av tunneln och efter mycket om och men stack upp sitt huvud genom en gammal klosett i hemmet hos en ung man som fortfarande inte lärt sig att fälla ned toalocket och ringlade försiktigt väsande och eftertänksamt sippande efter bekanta lukter med den rosa, tvåhövdade tungan samt en skavande känsla av fyrkantig hårdhet någonstans halvvägs inuti sin glänsande smidiga ormfjällade kropp ned från toastolen, varefter den belåtet ringlade ihop sig på det svala, spruckna klinkergolvet under handfatet och slumrade in då den unge mannen precis nyvaken efter sin återkommande, ensamma, desperata nattliga ejakulation travade in i det minimala badrummet med sina långa, håriga ben samtidigt som han drog ned de solkiga, något slemmiga Björn Borg-boxershortsen för att lätta sin blåsa med en ångande varm stråle mot det spruckna porslinet och då med hela sin tyngd med vänster häl klev rakt på den sovande ormens skalle som med ett knappt hörbart kras gick i exakt elva bitar ännu sammanhållna av den lena ormhuden varefter den unge mannen, med den droppande lemmen hängande över kalsonglinningen, förskräckt med ett illvrål hoppade upp med ena benet på badkarskanten och den andra på toalettstolsringen för att i skumrasket kunna sträcka sin skakande arm mot strömbrytaren och i det plötsliga, skarpa lysrörsljuset förstå vad han precis trampat på för mjuk och krasande varelse varefter han vit som ett lakan tog ett akrobatiskt kliv ut i hallen för att med sin nya Iphone och av chock darrande, fumliga fingrar ringa 112 och något senare släppa in tre uniformsklädda poliser som med stor försiktighet med långa tänger lyfter upp den livlösa ormen och ringlar ned den i en svart sopsäck, slänger in den i piketbilens bagageutrymme och gasar iväg till SkansenJonas som, ännu senare, med van hand lyfter ut den slaka, nu glanslösa kroppen ur säcken och i en elegant svepande rörelse placerar den på en tung skärbräda av ek och snittar upp ormhuden med en samurajvass Houcho med den orangehåriga handen runt magnoliaträdskaftet och ett belåtet flin under den tvinnade mustachen då knivbladet bedrägligt slinter till i hans hand och en vit tärning helt oväntat flyger upp ur ormkroppen, studsar mot fönsterbrädan och ut genom det halvöppna fönstret där den hinner falla i exakt två sekunder innan det plastiga blänket som reflekterar gatlyktornas knappa ljus på tärningens släta yta fångar en nattvaken skatas giriga blick varefter resten kunde ha varit historia om det inte vore så att nämnda skata hade sin bo uppe i takknocken på vinden i ett gammalt hus där det bodde en enstöring till uppfinnare som precis fått igång sitt livsprojekt - en tidsmaskin och var nu på väg att för första gången testa den färdiga prototypen som han antog skulle göra honom så känd och så rik att han aldrig mer behövde ransonera sina sista skorpor och skölja ned smulorna med te gjord på månadsgamla, hundrafallt återanvända tepåsar samt aldrig mer med en ständig känsla av tilltagande obehag behöva stryka längs med husfasaderna i det lilla samhälle där han bodde för att undvika glåpord från traktens ungdomar och ogina ögonkast från de äldre; ögonblicket var inne, tänkte han och drog ned en trög spak av svart bakelit som startade en kedjereaktion av små explosioner, utbolmande rökmoln och eldgnistor ur det inre av tidsmaskinens plåtkropp vilket fick den just då hemvändande skatan att i skräck öppna sin näbb för ett ögonblick för att ge ut ett skri varpå tärningen föll ned mellan de glesa och dammiga bjälkarna som utgjorde vindsgolvet tillika vardagsrummets tak och rakt ned i tidsmaskinens glödande gap varefter maskinens sensorsystem slöt plåtluckan och försatte tärningen i dess inre för ett veritabelt limbo vilket fick tiden att kröka sig och vridas runt sin egen axel medan årmiljoner, eoner av tid vände in och ut på sig för att slutligen stanna till med ett lågt brummande ljud som när en magisk spinnrock väver en oändlighetens garn ända in i undervattenvärldarnas tid, innan landmassorna reste sig mot solen, innan något fanns förutom ett enda stort, sakta böljande hav befolkad av märkliga, blint trevande vattenvarelser mellan berg och dalar djupt där nere under ytan och där spottade tidsmaskinen ur sig den ensamma tärningen varefter den sjönk sakta ned mot den silkeslena sanden nere på urhavets botten där den blev mjukt nedbäddad i dyn och liggande i en mindre evighet varefter plötsligt en dag då en enorm blåval simmar förbi och vispar till med sin enorma stjärtfena och gräver därmed upp tärningen från dess långvariga gömma, kastar upp den mot den solblänkande ytan varefter den som av en slump silas in i valens enorma mage där en mycket förtvivlad Jona står och bankar på de tjocka väggarna i hopp om att komma ut vilket också sker på den tredje dagen då valen spottar ut både Jona och tärningen på torra land, mitt i bland en hord med skrikande barn från den närliggande staden Nineve där ett av barnen, en liten mörklockig pojke som ensamt stannar kvar på stranden när de andra leder Jona vidare mot den stora stadens portar, spatserar tankfullt längs med strandkanten och får då syn på den lilla tärningen i den ännu solvarma sanden, plockar upp den, vänder och vrider på den med sina smutsiga små fingrar och sluter sedan sin näve hårt om skatten och går hem till ...

Vad går han hem till? Jesus blivande mormorsmor?
Hursom så hittar tärningen sin väg tillbaka genom århundraden ända till mitt kök där jag om igen metaforiskt kastar iväg den då den igen hamnar på den stackars husmusen som förskräckt springer in under badkaret...

Jag vet inte. Får ingenting gjort och har avbokat det mesta som går.

Fiasko.
Det är min dagsform.

Sin body double får man med åren, tro mig.

Var det din egen berättelse, Koden? Bara orkat läsa brottstycken än, men imponerad är jag.

************************
Dagsform: Slaganfall under natten? Fattar ännu mindre än vanligt av alla andras allusioner på populär- och cyberkultur. Kommer aldrig att bli trovärdig som annat än stofil. För mycket att ta igen för sent och under sjukdom = predestination.

tl;dr

Idag känner jag mig ful i fittan.