Jag oroade mig över hur jag skulle få med mig tillräckligt med vatten och bekymrade mig över packningen men var aldrig orolig över att dö. De flesta av mina apokalypsdrömmar cirklar rätt mycket kring just packningen och en massa bråte jag inte kan skiljas från. Antagligen säger det något om mitt liv.

Du måtte ha en väldigt intressant definition av "många" eller så vet du något som jag inte vet...

Tja, jag vet att du är en sällsynt vacker människa på både insidan och utsidan. Så dä så!

"You are legion, you are many?"

Tja, jag och alla mina inneboende personligheter, utom en som himlar med ögonen och lipar barnsligt åt din tjurskallighet just nu.

Du har alltså inga belägg för ditt påstående.

Jag kan inte direkt säga att jag känner mig särskilt "vacker" någonstans när kassören/kassörskan i matbutiken ser besvärad ut när jag kommer till kassan med mina varor och sedan varken hälsar eller på annat sätt uppmärksammar min närvaro förutom att hen trots allt tar emot mina varor och tar betalt för dem - när samma person hälsar glatt på både föregående och efterkommande kund. Jag försöker etablera någon sorts kund/kassör-kontakt som normal hyfs påbjuder, men det möts med besvärad min och bortvänt huvud. Det finns i och för sig undantag, men de är inte så vanliga - och om det finns fler, så hör jag aldrig av dem. Eller när någon pekar åt mitt håll och säger högt att "han är konstig" eller "honom kan du glömma, han är skitsvår" eller plötsligt vänder eller byter sida när de ser mig etc...

Dock är det för all del trevligt att du uppskattar mitt sällskap. Jag uppskattar ditt också.

Jag har haft drömmar under min förkylning som varit rätt färgstarka men jag får ingen ordning på dem i efterhand.

Tycker även Schueberird hade flera häftiga drömmar.

Jag måste försöka skriva ner mina oftare så de inte kommer bort. Jag vill också bidra med några apokalypser. Brukar ofta ha apokalypsdrömmar på temat att alla andra är sega så att man inte hinner undan i tid. "Vad fan krånglar ni nu med" är nåt jag ofta fått säga IRL, eftersom jag är mycket strikt med planerade tider och tycker att "nu" bokstavligen betyder just "nu".

Jag befann mig tillsammans med några andra i ett främmande palats någonstans, vars envåldige härskare just var ifärd med att låta piska ett, till synes osynligt, barn som straff för någon oansenlig förseelse. Vi protesterade för döva öron och piskan började vina. Jag kunde inte se på, så jag gick emellan som en mänsklig sköld, men insåg snart att den mycket människolika robot som utmätte straffet aldrig skulle ge sig, så jag greppade tag om robotens hand och började fram och tillbaka häva arm för att på så sätt försöka övermanna och avväpna roboten. Till slut lyckades jag och i robotens ställe såg jag palatsets envåldige härskare omringas av en grupp landsmän och -maninnor som alla hjärtligt försökte tala honom till sans.

Jag gjorde min sorti och satte mig vid en bardisk med uppsikt över det bord vid vilket samtalet med palatsets envåldige härskare alltjämt pågick för fullt. En kvinna, som var mig bekant, kom fram till mig:
Jag älskar dig fortfarande! Älskar du mig kanske åtminstone litegrann?
Jag saknade henne, men visste inom mig att det inte var nog och insåg att det inte fanns något jag kunde säga. Kvinnan började gråta hejdlöst och jag höll om henne medan hon grät.