tack.
det är så himla märkligt, i tonåren så skrev jag hur mkt som helst och var det nåt jag kände att jag verkligen behärskade och tycke om så var det skrivandet. funderade till och med på författarskap eller journalistik i framtiden. mitt enda problem tycktes vara att göra saker jag inte tyckte var speciellt intressanta i tid (många nätter-innan med en kanna kaffe och socker i överflöd blev det). men jag producerade massor av text, och det var bra skit, liksom. jag fimpade förvisso skolan ändå, av en väldig massa anledningar.
sen hände nåt, och det hade nog väldigt mkt att göra med att jag försökte börja plugga igen i vuxen ålder utan att vara medveten om alla de svårigheter som jag alltid haft i grunden men som ingen såg eftersom jag bara var en jävligt arg och krånglig (och ledsen) tonåring som skolkade och vägrade anpassa sig, och dessförinnan varit superduperduktiga flickan som var bäst i allt förutom då kanske det där sociala.
från att ha skrivit i princip varje dag (dagbok och sånt, både privat och lite mer öppet på typ communities och liknande. detta var innan blogghysterin drog igång, annars hade jag säkert pysslat med det också) så fick jag efter ett år på fhsk en sån skrivkramp att jag numer blir liksom nästan fysiskt illamående bara någon nämner "uppsats" eller "skriftlig reflektion" och allt vad di kallart. jag kan inte!
har sedan kraschat och utretts lite om vartannat och harvat i flera år på komvux och det är verkligen ett helvete. jag får ryck liksom, ibland när jag verkligen måste. men det funkar liksom inte längre att ha ångest i veckor och sen sitta uppe hela natten och bara vräka ur sig allt i panik på en gång. den energin finns inte.
jag kommunicerar däremot gärna i skrift, bara det inte blir för mkt och för långt eller för stora krav på att vara jättesammanhängande.
