Det mesta för dagen är gjort och ligger bakom mig (metaforiskt). Återstår tvätta underkläder och äta kyckling. Sova.

Våndas över mitt stundande husköp, det går för långsamt alltså. Jag har inget jävla tålamod. De hade försökt bygga pizzavalv i huset, ägarna alltså. Ser för hejigt ut, ska fotografera det sedan om jag nu får huset.

Be en bön att de accepterar mitt bud den som orkar .

Be någon bön kan jag inte göra (säljaren lär ändå inte höra mig), men ett lycka till kan jag väl klämma ur mig.

Försöka vara cool. Går inte bra. Djaaaaah rastafaaaariiii . Måste duscha röven på hunden också, inflammerad analkörtel. Han är så tapper, äter värktabletter och antibiotika frivilligt. Värkisarna smakar lever i och för sig.

Jag håller tummarna för dig!

Tummen opp!

Jag passar på att fortsätta sova. Trots att jag slocknade redan vid femtiden idag och kom upp för en timme sedan.

Natt!

Skojade bara, gick inte och lade mig utan letar efter en låt som inte vill ge sig till känna.
Ett lågmält stycke, kanske, kanske inte av Nicholas Bock (Bogg? B...?) som eventuellt heter något i stil med Not my name.

Den spelas i någon tv-serie också, som ledmotiv, har jag för mig. Eventuellt i den där serien om familjen som bedriver begravningsbyrå, som jag glömt namnet på.

Vad har mitt minne tagit vägen?
Någon som kan upplysa mig?

Bevista nedanstående arrangemang om ett av mina intresseområden.



Och skriva på en omfattande text om ett annat intresseområde, riemannsk geometri.

Det har låst in sig på hemlighuset och sitter, nej ligger i fosterställning ska det vara, och tröstäter Rocky Road, som det har snattat på CIA, nej, ICA menar jag, i hopp om att bli upptäckt av den stilige kassören i kassa 3, som dock tycks extra disträ idag (kanske har hans fru just lämnat honom för en omkringresande cirkus från det bulgariska inlandet) och lägger inte märke till den mystiska knöl som plötsligt uppstått på minnets rygg ("O, en puckelrygg, jag får inte stirra, jag får inte stirra!").

Det gick inte den här gången heller.