Jag drömde att jag var ute och promenerade längs en radhuslänga. Jag ser två personer famför mig och vänder. Något som ser ut som ett öga ligger på marken. Jag tittar närmare på det. Det är svärtat runt om, men något som påminner om pupill och iris syns fortfarande. Ena personen kommer ifatt mig och jag säger spontant (som en förklaring till varför jag stod och tittade ned i marken): "Det såg ut som ett öga." Personen mumlar till svar, verkar allmänt ovillig att ha med mig att göra. Någon annan säger: "Är det han?" Jag antar att personen är en man. Vi går mellan parkerade bilar på en parkeringsplats. Personen säger: "En gammal gubbes öga." Jag svarar: "Ja, en bränd gubbes öga." Personen säger: "Haha."

Vi stannar på andra sidan parkeringsplatsen. Jag ser nu att personen är en kvinna med mjuka ansiktsdrag och bylsigt klädd i flera lager. Hon springer plötsligt iväg och på håll ser jag hur hon formar händerna till en pistol och pekar på någon. En polis motar irriterat bort henne: "Du stör vårt arbete." Hon kommer tillbaka igen och börjar prata om något. Hon pratar väldigt mycket. Av någon anledning stör det mig inte. Jag gillar att lyssna på hennes röst. Jag tittar på hennes ansikte, men tänker i ögonvrån på hennes figur som dock inte syns under alla lager av kläder. Jag känner mig lugn och självsäker. Jag tänker att hon säkert har någon diagnos. Jag tänker att jag ska säga att jag är schizoid för det låter coolare: "Då blir hon imponerad."

Jag inflikar, mitt i hennes svada, med lugn och säker stämma: "Är det okej om jag ställer en personlig fråga?" Hon verkar osäker. Jag ställer min fråga, men börjar plötsligt stamma en aning: "Har du-du någon di-diagnos?" Innan hon får tillfälle att svara kommer det plötsligt en massa japaner. Det blir väldigt trångt på den överbyggda bro (i glas och stål) som vi befinner oss på. En av japanerna har kläder som vi båda uppskattar. Jag förstår inte vad han säger. Mitt damsällskap säger åt mig att peka istället, så jag pekar på hans byxor och jacka. Han ler lite blygt, men verkar uppskatta vårt beröm.

Vi går därifrån för att slippa allt folk och hamnar i ett köpcenter. En man i rullstol är på väg ut genom en dörr. Han öppnar dörren på vid gavel, ställer sig innanför den (dikt an mot betaldisken) och för in benen i två hål i dörren. Dörren stängs och mannen befinner sig plötsligt på andra sidan. "Hur tusan gick det till?" Jag tänker att det var en väldigt smart uppfinning. Vi går ut genom samma dörr. Mannen i rullstol är som bortblåst. Strax innanför nästa dörr inser jag att jag, hårt i min vänstra hand, fortfarande håller två par, kringellösa stavar [av typen gångstavar?] som jag inte betalat för. Deras cirkulära omkretsar tangerar varandra inåt och utåt en perfekt kvadrat. Jag håller upp stavarna och mitt damsällskap viftar avvärjande och låter underförstå att jag ska sno stavarna: "Äh, nu går vi ut." Jag säger: "Då får du hålla i dem." "Nej, det är ju du som köpt dem." När vi kommit ut på gatan känner jag mig som en tjuv: "Det är första gången...". Hon säger: "*****, Ditt liv kommer aldrig mer bli sig likt." Jag säger: "Jag gillar dig." Hon ler och säger: "Bra, det är meningen att du ska gilla mig."

Vi går på en grusväg med öppen skog på båda sidor. På vänster sida, några meter in i skogen, ser vi en ovanligt stor leguan (ungefär 1½ meter lång). En man och en kvinna befinner sig framför oss på vägen. Kvinnan ropar: "Kolla, en leguan!" Mitt damsällskap går in i skogen för att kunna se bättre. Jag går en bit framåt vägen och går sedan in i skogen. Jag hoppar enfota från sten till sten. Bakom och nedanför en samling stenbumlingar hör jag grymtande läten. Jag hoppar upp på bumlingarna, men ser bara ett mörkt ingångshål. Jag hoppar tillbaka till vägen för att lämna leguanen ifred. Det andra paret visar sig tillhöra den grupp som kan hoppa väldigt långt genom att helt enkelt låta bli att sätta ner fötterna och istället sväva fram. Jag fortsätter hoppa enfota, men inte lika långt som de andra. Jag tänker att jag brukar kunna svävhoppa i andra drömmar. En klippvägg reser sig framför oss och jag springer upp för trappan.

Mitt damsällskap och jag befinner oss i mina föräldrars villa. Hon duschar och jag pysslar med något i köket. Jag hör henne säga: "Jag hade precis tvålat in mig och då tog *mummel* slut." Jag läggar örat intill badrumsdörren och frågar: "Vem pratar du med?" Hon skrattar. Jag går tillbaka till köket. Diskbänken är full med köksporslin och andra grejer.

När jag vaknade blev jag mycket besviken.

Det har gått ett tag, men jag minns drömmen tydligt. Jag såg på en film (inget ovanligt), men sögs plötsligt in i filmen. Landskapet ändrades, i filmen var det en stad i Centraleuropa, när jag sugits in var det den här byn i Finlands jantebälte. För att göra det ännu otrevligare så höll Sovjet på att invadera byn.

Jag drömde något om en låt som jag kämpade med att få klart, jag spelade upp den gång på gång men var inte nöjd. Samtidigt blev mina fötter attackerade av Ullis (IRL), vilket vävdes in i drömmen och den där missnöjeskänslan som riktigt sved.
Hon var helt tokig inatt. Halva natten var hon under sängen och släpade sig runt med tassarna upp mot madrassbotten och ryggen mot golvet, vilket lät väldigt mycket. Som att hon vässade klorna samtidigt som hon spelade harpa med ribborna i sängbotten...


Lilla toka.

Igår drömde jag att Fenren hade köpt fettfri kolasås till mig... Av märket "ABBA", lol. Jag förstår inte...

Jag var påväg till spårvagnen jag skulle ta till Tallinn, men jag fastnade i kvicksand på skolgården där jag gick i mellanstadiet.

Vad är poängen med att undvika platsen när man är vaken om man hamnar tillbaka dit när man sover?

För någon vecka sedan drömde jag att jag tillsammans med en bekant/vän/gruppmedlem för att få reda på svaren på vissa (outtalade) frågor var tvungen att besöka ett hemsökt rum. Jag stod alldeles vid toppen av en trappa och framför mig öppnades en skåpdörr bakom vilken jag såg ett mynt, vilket jag, som så många gånger tidigare gjort med andra mynt, stoppade i munnen för enkel förvaring. Min bekant samtalade med den gumma som innehavde nyckeln till det hemsökta rummet. Min bekanting får nyckeln och vi låser upp, men just som vi ska gå in får vi ett sista tips: "Avoid reflections!"

Väl inne i det hemsökta rummet, vilket nu är mer av en lägenhet, vänder jag, i enlighet med gummans råd, ryggen åt de speglar som fyller ena kortväggen. En TV står och brusar och på golvet leker ljuskatter från de fönster i vilka skira gardiner långsamt rör sig fram och tillbaka. På väg mot köket ser vi båda en mycket blek, halvt genomskinlig dam i gammaldags kläder komma in i det rum som vi just är på väg att lämna och min bekanting säger: "Here we go!"

"Jag befann mig på en karg plats, i princip ingen växtlighet, då jag noterade att det lite nedbäddat i marken låg ett par stora glasbitar. Dem skulle jag ju kunna plocka upp och ta med till ett bättre ställe. Jag böjde mig ned och upptäckte relativt omgående att det fanns flaskor (hela) i marken. Jag började sålunda karva för att få upp dem. Sedan upptäckte jag en enorm flaska (en större damejeanne) som låg i marken med botten uppåt."

Detta är ett återkommande tema; jag hittar flaskor, eller mynt.

Förmodligen för att den erfarenheten har format dig till den person som du är - på något sätt måste du göra upp med det. Du håller på att gå vidare bort ifrån den rent fysiska platsen där du formades men du bär den fortfarande inom dig. På olika sätt bestämmer den vilka val du gör i nuet.

Jag drömde att jag anförtrodde min andning åt en person i min närhet för en stund. Hen somnade mitt i, och det tog ett tag innan jag kom på att jag borde andas av egen kraft.

Men jag börjar bli trött på att vakna och inte våga somna om innan jag somnar av ren utmattning.