Bläääh.
Verkligen.

Lite mindre blääh.
Har tränat, haft tvättstuga, funderat på att bli vegan och skrivit yttepyttelite. Ligger hopplöst efter med skrivandet.

Trasig och på väg till tvättstugan.

Hur är du trasig?

Jag har gjort en del viktiga saker som ringt hit och dit och faktiskt, håll i er, skrivit. Fast mestadels om. Alltså skrivit. Skrivit om.
Jojomensan.

Tvättstugan är ju en av de drygare inrättningarna och en där man måste ha med folk att göra. Så det var nog det, normaltrasig på tvättdagen.

Idag har jag ont i ryggen istället

I min tvättstuga slipper man folk om man undviker de där tiderna precis när passet börjar respektive slutar. Det är elektroniskt lås. Tyvärr blir jag ändå trasig av bullret och lukterna från andras sköljmedel.

Jag är helt förstörd idag för att jag provade pyttelite mandelmjöl igår. Suck! Nå, då vet jag.

Jag är alltså inte mandelallergisk utan histaminintolerant. Enda sättet att veta vad man tål och inte är att prova sig fram ett livsmedel i taget från att ha börjat med en väldigt begränsad säker kost.

En tårta, tack.

Paj ska det väl vara? Gräddpaj

Jag har länge tragglat med ett kapitel i en internationell lärbok på avancerad nivå om demens. Kapitlet handlar om utvecklingen (och de hinder som finns för den utvecklingen) där personer med demenssjukdomar går samman i självhjälpsgrupper, nätverk och organisationer för att stötta varandra, hitta vägar för att hantera sin situation, utveckla egna perspektiv på sin situation (som inte bara förlägger hela problemet inuti individens huvud utan också visar på utestängningsmekanismer i samhället mm) och föra sin talan.

Äntligen äntligen har jag nått till den biten i skrivprocessen där den röda tråden faktiskt manifesterar sig som _en_ tråd istället för en hel härva av lösa tåtar, den biten där saker och ting börjar falla på plats. De lösa tåtarna kan sorteras bort. Knutarna och trasslet löses upp. En självklar logik framträder. Äntligen! Helt där är jag ännu inte, men jag ser ljuset i tunneln, och känslan påminner om upptrappningen av en riktigt spännande deckargåta precis innan lösningen presenteras, när de olika ledtrådarna plötsligt bildar ett mönster och man får aha-upplevelse efter aha-upplevelse.

Det är ju den här delen av skrivandet som gör det hela "worthwhile" och som är anledningen till att jag i efterhand minns det som att det var kul att skriva texten. Detta trots att jag större delen av tiden mest hatar det, något som jag slås av varje gång jag sitter där med den där härvan igen. I de mer förvirrade skedena kan jag inte riktigt föreställa mig att det faktiskt kommer att bli så här, också med den aktuella härvan. Att det är så processen är. Att miraklet faktiskt kommer att ske ännu en gång.

Så... Nästa gång jag frågar någon av er varför jag jobbar med det här, varför jag skriver när jag ju hatar det så - påminn mig då gärna om det här!

I will, Inco.
Bra!

Jag ska snällt gå och duscha av mig gräddpajen och sedan sova. Slog i foten i dörrkarmen precis så den sprack. Åtminstone kändes det så. Konstigt nog ser den helt hel ut utanpå. Foten alltså, ej dörrkarmen.