Usch då, CRA, det låter som pest och kolera.

Jag är initiativlös, fastnar i det där magiska tänket att om jag inte gått upp än så går inte tiden. Naturligtvis fattar jag ju intellektuellt att det inte är så, men det hjälper inte.

Dagens knasiga tanke: jag tror att jag skulle ha kunnat trivas som del av någonting motsvarande borgkollektivet... fast på frivillig basis då, inte med tvångsassimilering. Tänk så mycket ny input man skulle få helt utan kallprat och utan att behöva upprepa samma jäkla information om och om igen när man pratar med olika människor (eller rentav samma människor)!

Känner mig som en stor bluff som bara åstadkommit en bråkdel av vad jag borde, slösat på samhällets resurser och svikit dem som ställt upp som deltagare i mina studier. Självkänslan är i botten.

Hörredu, Inco. Du är en av få genuint intelligenta, kreativa och empatiska människor jag någonsin mött. Så att din självkänsla är i botten är ett väldigt oroande tecken. Kanske det ändå är dags att få ordning på neuronerna (eller vad som nu är i olag) medelst medicin?
Ta hand om dig!

Det var väldigt fint skrivet. Tack! Det värmer särskilt när det är du, för jag litar på ditt omdöme och uppfattar dig som en väldigt o-falsk person, CRA.

Det är ansökningstider på jobbet. Mina svårigheter blir extra påtagliga. Att läsa in mig på åldrande med npf gör nte direkt under för självkänslan heller. Vi beskrivs så nedsättande.

Men idag är faktiskt en påtagligt bättre dag. Min forskningsledare steppade in och gjorde en del prioriteringar åt mig, och plötsligt har jag skrivit nästan en hel ansökan på demensområdet istället. Det var lättare.

intressant

Instämmer.

Igår blev jag knockad av en halv kopp grönt ekologiskt te med mynta och lakrits. Knockad! Och idag är jag som bakis och fullständigt mörbultad i hela kroppen, med undantag typ av håret och naglarna. Den här prinsessan-på-ärten-känsligheten börjar gå mig på nerverna.

Jag vet inte om det var lakritsroten (det kan man reagera på som histaminintolerant men jag har klarat det förr), aromen eller att själva teet jäst lite under torkningen, eller en kombination. Jag vet bara att aldrig mer. Det var inte ens särskilt gott, smakade mest tandkräm. Morr!

Men annars har faktiskt flitens lampa lyst de senaste dagarna. Jag har kunnat koncentrera mig, rentav så att kinderna glödit. Jag har lyckats hålla efter hemma också och äta ordentligt.

Min chef hjälpte mig att skapa ett inloggningskonto i systemet prisma som man lägger in ansökningar genom. Hon satt på mitt rum och svarade på mail från studenter medan jag slet håret med systemet så att jag skulle ha någon att fråga när det krånglade och skulle slippa ångest. Det var väl gulligt?! Överhuvudtaget har jag fått signaler från flera håll om att de bryr sig och vill ha mig kvar på jobbet, och tydligen jobbar de på att få till en tjänst för några år till. När jag pratade genomsaken med personalintendenten skakade jag i hela kroppen och kände mig febrig trots att hon var supergullig hela tiden.

Ansökan är inte klar. Deadline är 2 feb kl 17 om jag minns rätt. En hel del arbete kvarstår, men jag är på god väg.

Tack för ert stöd, CRA och Zombie!

Jag har fortfarande ont lite överallt i kroppen efter den där halva koppen te. Vad har de i skiten?! Yin-yogan hjälpte lite, dock.

Nu är jag sugen på något gott men vet inte vad jag törs äta.

Själv då.
Din mamma.

Dagsform: Lyssnar på Lorde.