Kanske att du jobbar så hårt på att ge andra möjlighet att "slippa" dig att de tror att det i själva verket är du som inte vill umgås med dem?

Jag har försökt med att inte göra det också, det leder bara till att motparten kapar kontakten när jag öppnar mig.

Du kan nog vara en ovanlig människa, Meppe. Ovanlig i både neutral och positiv bemärkelse. (Den negativa bemärkelsen har du säkert alltför bra koll på redan och tror att den är mycket större än den är.) Sådant folk blir vanliga människor ofta rädda för. Och än mer om den ovanliga människan redan har fått sota för sin ovanlighet från oförstående vanliga – något många intuitivt märker.

Ofta fortsätter man ju umgås med dem man redan är van vid. Även om de är skitdåliga för en är det i alla fall dem man vet bäst hur man är med. Och hur man ska vara med folk är ju också ett klassiskt osäkerhetsmoment för en aspergare. Inte vet jag, men kanske kunde du börja långsamt höja siktet från vanliga människor till andra positivt ovanliga.

Är rädd att jag inte kan vara så mycket mer exakt; för trött och för dålig på det själv. Men något ligger det faktiskt i sådan "flum" som att man kan förändra saker med sin egen inställning. En ändrad självuppfattning, ett höjt sikte, syns ofta utåt. Att inse att man kan höja sig över medelmåttig skit kan frigöra energi, och då kan det också hända att man så småningom finner en lust i att spänna sin båge mer än vad ens gamla bekanta tålde och i det utrymme man plötsligt får.

Klokt skrivet av Zombie.

Fortfarande inget bakslag av min snabba övergång till 5-htp och halvering av antideppet.

Goddag yxskaft.

Vadå höja siktet? Exakt var väntar ni er att jag plötsligt ska ha en rad ovanligt människor på kö? Jag har ingen aning om var jag ens ska börja för att leva upp till era krav.

Alltså, ni vet ju riktigt bra att det är en uppoffring att ha med mig att göra. Jag har erbjudit mig att dra mig tillbaka till mitten av februari, men folk fortsätter ju svara på mina inlägg. Att det inte alltid finns energi att ha med mig att göra kan jag ta. Men ni verkar helt plötsligt ha fått för er att ni är dom enda som ibland inte orkar och att resten av planeten står på kö eller något.

Det är inte så som det fungerar. Den kontakten jag får här och med en medlem på andra forumet är den någotsånär positiva kontakten jag får, och nu är ni plötsligt på mig om att jag ska bestämma mig för att träffa andra.

Och har jag skrivit något som antyder att jag umgås med folk av gammal vana eller vad är det frågan om? Nej, det gör jag inte. Jag hinner inte bli van vid att umgås med någon innan människan inte vill ha med någon som jag att göra.

Nåja, dagsformen: Total panik eftersom jag in den här takten kommer att bli tillräckligt desperat för att springa tillbaka till FL och sen börjar den här cirkusen från början igen.

Och jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men just nu har jag inte energi att sitta här och leka "gissa vad just Zombie tycker det är för negativt med Meppe". Att det finns sidor av mig som andra inte gillar har jag inga problem med, det är en del av livet. Det jag inte tycker om är ospecifika kommentarer om att jag vet vad problemet är själv, speciellt inte när det är tillsammans med en motsägelse om att jag tydligen inte alls har koll på proportionerna själv.

Hm... Nu tror jag att vi talade förbi varandra... Jag får fundera hur jag skall uttrycka mig, så att det inte blir fel. Ibland är det så svårt att förklara hur man menar.

Du missförstår mig Meppe. Ingen här, vad jag vet, i varje fall ingen av de vanliga postarna, har velat eller vill ha bort dig härifrån. Och det jag syftar på med det där negativa är ditt sätt att nervärdera dig själv.

Visst, sedan händer det också att (som det verkar från min horisont) du tror att folk som inte alls är ute efter att angripa dig gör det, som du tror om mig nu. Klart att det också kan stöta bort folk. Sedan har jag ingen aning om ifall du gör det på fler håll än här, så det kan jag inte säga något om. Ifall du inte har märkt det är det heller ingen här som har blivit bortstött av det. Hur som helst förmodar jag att det är en skada från tiden du faktiskt hade alla mot dig år ut och år in. En hemsk sitiuation. (Som jag förresten också har varit i, så även om jag inte vet hur just du har haft det vet jag hur man kan ha det i den.)

(Och att jag inte alltid orkar svara dig beror inte på att det är fel på dig. Det beror i så fall på att det är "fel" på mig. Jag mår heller inget vidare, delvis på liknande sätt som du, och det finns mycket andra skulle anse livsnödvändigt som jag inte heller orkar.)

Hoppas det kan klargöra något litet åtminstone. Kommer inte på något bättre att skriva.

För att vara egocentrerad en liten stund... Alltså, jag kan tänka! Jag kan koncentrera mig! Jag som hade börjat resignera och ställa in mig på att jag fått en permanent utbrändhetshjärnskada. Nu börjar jag känna igen min hjärna igen. Och jag har inte ens biverkningar.

Det är klart att när man är lite ovanlig, som vi ju på många sätt är här, så är det ofta svårare att hitta människor man känner sig hemma med. Som du säger, Meppe, så står de ju inte på kö precis.