Det kanske var väldigt tanklöst och respektlöst av mig att uppmana till att "skaffa" kramar, helt enkelt. Jag ber om ursäkt. Det var missriktad välvilja, tänkte mest att Schueberird underskattade sin egen krambarhet, men nu inser jag att det var betydligt mer komplicerat än så. Jag vill inte vara en så'n där hurtfrisk och klämkäck typ som kommer med "goda råd" som bara gör allt mycket värre. Hemskt ledsen!

Dagsform: disträ, trött fastän jag somnade vid sjutiden igår kväll, oförmögen (åtminstone känns det så) att göra något vettigt.

Ja, litegrann. Å andra sidan fick det mig att formulera mig bättre kring det hela. Att jag lever extra mycket eremitliv just nu gör det dock svårare att verkligen komma fram till... öhrm... [reverb]"sanningens innersta väsen"[/reverb] eller exakt veta vad motsatsen skulle göra med mig, men det är väl ungefär som jag beskrivit det, tror jag.

tl;dr Mänskliga relationer är väldigt komplicerat.

Gotcha. Skönt att du tog det på ett bra sätt iaf. Det jag mest av allt försökte få fram var väl något i stil med att aaaaaaaningen mindre eremitliv kanske ändå inte skulle skada om du faktiskt bär på en längtan efter närhet. Hur det skall gå till, om det ens är vad du vill, kan du nog bara komma underfund med själv. Men - och det är den andra grejen jag försökte få fram - det är knappast så att folk skulle fly fältet, ifall det nu är så att du fått för dig det.

Nog för att jag troligen då och då undervärderar mig själv (eller andras förmåga att uppskatta min storhet eller bara undervärderar andra i största allmänhet från den (själv-)upphöjda ensamheten i mitt elfenbenstorn ), men att jag nämnde att jag var kramsugen var inte ett utslag av det förstnämnda; det var mest ett konstaterande av dagsformen och jag tyckte det var intressant att nämna, eftersom det är ett ovanligt alternativt relativt (gammel-)nytt inslag i mitt samtida liv etc...

tl;dr Jag är en förvirrad eremit.

Jag mår förvånansvärt bra med tanke på att jag började äta ett serotininhöjande naturläkemedel igår efter att ha tagit maxdos av cipralex och idag helt plötsligt ha gått ner till halva dosen på cipralexen. Inga symptom på vare sig serotinergt syndrom eller utsättning än så länge. Jag tänker dock inte ropa hej än. Utsättningssymptom kan komma väldigt akut väldigt plötsligt. Som det är nu känner jag mig lite småmosig efter ett intensivt jobbseminarium, men mer klar i hjärnan än vad jag brukar vara då. Och jag känner mig inte det minsta uppskruvad, utan lugn utan att vara dödstrött. Jag är försiktigt positiv.

Det låter preliminärt bra.

För egen del är jag nöjd med dagens arbetsinsats så här långt.

Jag också. Det var länge sedan jag kunnat koncentrera mig så, och utan att vara speedad. Hade nästan glömt att det fanns ett mellanting mellan utmattad och speedad, ett där man är både lugn och pigg samtidigt.

Där är det nog faktiskt Inco som har rätt.

Sedan kan det förvisso vara en kamp att göra om sin självbild och börja odla antenner för vilka som tycker man är bra = är bra för en. Där är jag själv ingen expert, men jag har sett andra lyckas.

Om ni två är så otroligt övertygade om att folk vill ha med mig att göra, kan ni då informera mig om varför jag kroniskt är sistahandsvalet för alla?

Är inte det lite samma sak som "varför ligger saken man letar efter alltid på sista stället man letar"?