Tack för det!
What are the odds? Jag bävade för att kolla ställningen på mitt ICA-kort nu när jag sent omsider skulle betala räkningarna (dem som jag inte har autogiro på). Tydligen hade jag förra gången lyckats betala flera tusenlappar för mycket! Vilken lättnad! Men HUR i all världen lyckades jag med det konststycket?! Jag minns att jag våndades över att summan var så stor och undrade hur jag kunnat slarva så. Men det hade jag alltså inte? Fattar ingenting. Men... yey! Inget att betala nu alltså.
Vågar man lita på att det är rätt nu? Uppenbarligen har jag noll koll.
Igår hade jag två känslomässigt tunga men väldigt konstruktiva möten om min sons mående och skolsituation. Jag kände att jag verkligen blev förstådd och kan få hjälp med att bryta vissa hopplösa mönster på morgnarna samtidigt som skolan och frita verkligen jobbar för att hjälpa sonen att hitta vägar till återhämtning och lagom stimulans och ett bättre socialt samspel. Jag fick även mycket bekräftelse på att det jag gör är bra. Det var välbehövligt, för det här har tagit hårt på min självkänsla.
Ikväll hade jag min son trots att det egentligen inte är min vecka, och vi hade en riktigt fin kväll med förtroliga samtal, gos, skratt och högläsning. Det känns som att det kan bli bra nu.
Jag var modig igår också. Efter att ha insett att jag en längre tid varit så dålig på att ta för mig att jag missat att föra relationer framåt tog jag kontakt med två samboende vänner som jag vill komma närmare. Responsen blev rungande positiv.
Stärkt av det tog jag mod till mig och blottade mig känslomässigt för honom som jag är så innerligt kär i nu och som jag trott att jag missat chansen med då han blivit förälskad i en annan. Det visade sig att det var en förhastad slutsats. Loppet är inte kört. Vår relation är fortfarande växande. Nu är han ju ganska rejält relationsanarkistiskt lagd, så någon jättetydlig definition har jag fortfarande inte fått, men betydligt mer än vad jag förväntat mig. Det kan jag leva med! Och plötsligt är det väldigt mycket lättare att andas. Den gnagande smärtan i hjärtetrakten lyser med sin frånvaro. Kvar finns en stark känsla av kärlek.
Vi hade även en hel del metakommunikation, och jag lärde mig nya saker om hur jag processar och tolkar information och vad jag behöver för att det skall bli tydligt för mig.
Och min definierade relation och jag har tagit oss förbi ännu en kommunikationskullerbytta och blivit mycket klokare på varandra.
På jobbet planeras en hel del roligheter, utbildningsdagar vi skall hålla i där mina kunskaper kommer väl till pass. Och jag skall söka nya forskningspengar tillsammans med en av fältets giganter och hennes protogé för att samarbeta om våra existerande material. Det kommer att bli världsunikt!
Svimningskänslorna har upphört. Kanske var de psykosomatiska trots allt. Eller så har jag tagit hand om mig själv bättre.
Medlem
