Ja, i sann Rothsteinsk anda.

Och om man ständigt är småsjuk… tja, vad är "psykosomatiskt"? Och vad innebär det isåfall? Ogiltigt? Det håller nog inte kroppen med om. Går man och trycker ner det så kan man nog provocera kroppen till starkare reaktioner och att ta skada för gott. Bättre att luska, lirka och faktiskt se till att vila.

Tyvärr vet jag inte riktigt vad skolmedicinen ska hjälpa till med, för den verkar ju (hos bra läkare) ha begripit att känslig fysik ofta följer med asperger men inte ha en susning om vad man kan göra åt det. Efter att ha organiserat sitt liv så att stressorer är i möjligaste mån under kontroll kan det hjälpa mer att experimentera med kost och annat, men det får man då göra på eget omdöme i en djungel av olika bud där profeterna brukar vara som folk mest, tro att det som passar mig passar alla…

Ibland är det förstås så att trötthet bäst hanteras med att slöa lite. Beror på trötthetens karaktär som Zombie säger.

Nä, ogiltigt är det ju inte. Jag har respekt för mitt mående men vill inte låta det styra mig helt. Det är en balansgång.

Det var nog 2011 då jag sakta men säkert började bli letargisk. Sökte vårdcentralen i olika omgångar för bland annat trötthet, yrsel och tunnelseende, kraftig huvudvärk på daglig basis och nedstämdhet. Jag fick en samtalskontakt som bedömde att jag var frisk och fungerande men behövde jobba med min syn på mig själv. Vid våren 2012 hade jag försämrats såpass att jag blev sängliggande ett litet tag; hade ingen fysisk energi, konstant tryck över bröstet, hög puls, kraftig yrsel och mycket håravfall bland annat. Jag var övertygad om att jag hade anemi eller någon annan fysisk sjukdom så jag sökte vårdcentralen igen och det gjordes olika sorters EKG och blodprov. Frisk som en nötkärna blev provsvaren. Läkaren bedömde att alla mina symtom var psykosomatiska, ordinerade SSRI och skickade mig till en psykolog. Jag blev lite piggare. Sedan sökte jag självmant NP-utredning eftersom jag länge misstänkt mig ha asperger, och fick diagnos precis innan jul 2012.

Jag var knallaspig som barn men jag var också pigg och driven trots alla problem jag hade. Det var mötet med vuxenvärlden som gjorde att kroppen sade ifrån. Det blev för mycket att studera, ta hand om barn och ha omfattande tvång samtidigt. Flera flyttar under relativt kort tid kan också ha bidragit. Sedan hade jag krav på mig själv att träna, alltid laga bra mat och även att besöka öppna förskolan under föräldraledigheten (för att jag själv ville få social träning). Tvången bestod bland annat i städ- och renlighetstvång. När jag blev så fysiskt dålig att jag inte längre orkade med ritualerna var det på ett sätt en befrielse.

Men tyvärr går det långsamt att bli fysiskt bättre. Jag är definitivt bättre än när jag var sängliggande men inte mycket mer än så. har alla fysiska symtom kvar fast i mildare form. Och nej, det verkar inte finnas någon större kunskap om vad man ska göra åt detta. Både min läkare och habiliteringen säger det är vanligt att ha sådana här symtom vid AS, men om jag kommer bli bättre och i så fall hur kan ingen svara på.

För att klara vardagen tar jag antidepressiva och så brukar jag mycket koffein och en del ipren. Tar även ofta antihistaminer (postafen) mot yrsel och illamående. Jag känner mig alltid som värst på morgonen och när jag har föreläsning eller seminarium på morgonen får jag verkligen tvinga mig iväg och sedan stödja mig på saker för att inte ramla p.g.a. dålig balans. Vid 12-tiden på dagen släpper det värsta.

Det låter väldigt jobbigt, Orange.

Jag har liknande problem (men utan tvång) och har mixtrat rätt mycket med olika sätt att bli piggare. Styrketräning, plugg av sådant jag är intresserad av och att inte bara löka när jag är barnfri, utan ägna mig åt sådant jag gillar, hjälper mig. Men inte helt och hållet. Tror det är väldigt individuellt vad som hjälper. Jag upplever det som att jag är piggare när jag avstår från gluten också.

Slappnar man aldrig av så kan man få fel på binjurarna så de slutar producera kortisol och man blir sängliggande. Nån period misstänkte jag att jag hade det, rätt länge sen nu. Typ fyra-fem år sedan. Jag var sängliggande halva dagarna med ångest. Kanske var det bara ångest och inte utmattning, jag sökte aldrig vård (stolthet, social fobi, bristande ork) så jag vet inte. Varade väl ett par månader. Så man ska förstås inte överanstränga sig. Att vara ute när det är fint väder är dock inte så ansträngande, fast det kan vara svårt att komma ut.

Charley: Där fick jag några tips. Hur kom du på idén att utesluta gluten? Är det något som fungerar för många?

Yetin: Det kanske är det jag har i någon relativt mild variant. Läkaren som jag träffade våren 2012 sade att jag hade ångest och utmattning. Frågan är vad man gör åt det. Fast jag har väl redan börjat göra något åt det genom att minska stressnivån. Har dock svårt att slappna av. Har aldrig riktigt kunnat göra det; alltid är det något (mycket) som maler i bakhuvudet. Jag antar att jag borde öva på avslappning genom meditation eller något.

Minskning av stressnivån ska väl i sig lösa utmattningsproblemet vad jag förstår. Är inte väldigt inläst på det dock. Tror det blir lättare att slappna av med tiden, när stressnivån minskar.

Jo, det är väl så. Jag är så otålig bara.

Haft en ytterst märklig kväll.