Intressant research av SVT:s nyhetsreporter då.

Pratat med pedagoger på nya skolan om min sons känsla av utanförskap och otrygghet i barnens hårda värld. *suck* Så vettiga människor med så mycket strategier och lyhördhet och intresse och god vilja, och ändå... Hur mycket är känslighet (från min sons sida) eller missförstånd (ömsesidigt) och hur mycket är faktisk grymhet (från andra barn)? Och hur mycket är inlärd vaksamhet efter tidigare erfarenheter?

Nu har jag haft möte med min forskningsledare också, om min arbetssituation och hur jag skall prioritera bland arbetsuppgifter och vad som förväntas av mig. Det blev ett bra möte. Jag har fått klartecken att välja bort en hel del störande moment och vara ytterst selektiv med möten och maildiskussioner och administrativa extragrejer och istället grotta ner mig i min egen forskning. Vidare har jag fått klartecken att ta sena morgnar (jobbar ju bara halvtid nu) och att jobba hemma vid behov (social baksmälla och intryckshärdsmälta). Min forskningsledare och min chef skall prata ihop sig om detta och se till att det inte blir något tjafs kring det. Chefen på avdelningen är helt underbar - han ser vårt samarbete med siushandläggare och hjälpmedelsfolk som ett pionjärarbete som kan gagna många fler med neuropsykiatriska diagnoser inom akademin. Han tänker ligga på både arbetsförmedlingen och institutionsledningen så att det blir något bra av det här.

Kramats

I vanlig "ordning" då

Idag gick jag igenom ett dokument som jag skrivit till boendestöden för ett år sedan, om vad jag behövde jobba med för att få tillvaron att fungera. Det var alldeles för detaljerat och alldeles för mycket för att de skulle kunna ta det som det var då, men jag sparade det själv för att det var så konkret. Jag hade brutit ner allting till hanterbara delmål. Nu när vi skulle utvärdera tyckte nuvarande boendestödet att det förenklade dokument som de hade satt ihop var alldeles för vagt för att det skulle kunna följas upp och för att vi skulle kunna jobba efter det, så vi tittade i min gamla version. Och Jisses vad jag har utvecklats! Även om jag inte haft det där dokumentet framme så har jag tydligen tagit till mig tänket som kom ut av att jag verkligen bröt ner mina mål i delmål. Det funkar alltså!

Jag minns att jag hämtade min inspiration från ett seminarium om handlingsteori.

Jag som trodde att jag bara hade stått och stampat och inte kommit någonvart alls i mina ambitioner!

Du ska alltså inte glömma att återkoppla bakåt. Och på gårdagens inlägg verkar det som om det gäller jobbet med. Lätt att glömma glädjas när man är trött, stressad, otålig eller har anledning till frustration också…

Exakt.

Jag kom i och för sig på att det där dokumentet kanske snarare var två år gammalt, men ändå. Bara det faktum att jag har lyckats fortsätta jobba på de sakerna i två år och upprätthålla framstegen är ju bra.

Duktigt Inco!

Jag har däremot förlorat alla mina tidigare....vad heter det under de senaste två åren. Afasi har jag också.

Äsch, har inte tid med det här - matlagning och musicerande väntar. Eller måste man laga mat? Är det nödvändigt? Jaha, att barnen behöver?? Ja, men okej då.



Vi vann helt oförhappandes ett enormt katträd idag också.

Tack! Fast alltså, jag trodde ju också att jag hade tappat alla mina strategier och raserat mina framsteg tills jag såg mina noteringar och insåg hur mycket jag ändå hade lyckats genomföra. Grattis till vinsten!

Mat... Jag köpte lyxigare mat än vad jag hade råd med, och ungen ratade den.