Nu har jag pratat med personalintendenten. Att jag blir utlasad är inte i sig ett beslut om framtida anställning eller ej. Det innebär att deras arbetsgivaransvar för mig upphör, vilket så klart är till min nackdel. Men det innebär inte att de inte kan anställa mig om det finns finansiering. Och finansiering ser det ju ut att kunna finnas. Frågan är bara om det är något de nöjer sig med långsiktigt, för om de anställer mig nu måste det bli en tillsvidareanställning. Forskningscentrets pengar är tidsbegränsade, och med mina funktionshinder är jag risky business. Subventionering genom trygghetsanställning gäller tills vidare, men det kan inte täcka en heltidslön på mitt jobb. Jag har förklarat att jag är beredd att gå ner i lön om så krävs.

Arbetspsykologen ringde upp mig igen efter att jag pratat med personalintendenten. Hon uttryckte osäkerhet kring om vi nu skulle kunna gå vidare med min arbetsförmågeutredning enligt planerna, när situationen inte längre var densamma. Då svarade jag tvärsäkert att vi naturligtvis måste göra det, eftersom jag nu faktiskt verkligen är deras bord (hon är anställd på arbetsförmedlingen). Då höll hon med om att det förstås blev ännu viktigare nu då. Vilken tur att jag är en stöddig jävel! Annars hade den delen av processen skjutits på framtiden, vilket hade försvårat min situation ännu mer.

Så arbetspsykologen verkar vettig men inte självgående, kommer inte på saker själv eller behöver stöd för det hon inser eller något… Ja, ve alla dem som inte kan vara stöddiga, pålästa, verbala eller påstridiga (på rätt sätt), ty dem kommer icke jorderiket till. Håller tummarna för att du fortsätter lyckas få folk dit du vill.

Jag blir samtidigt så förbannad över vad som krävs av dem som faller ur systemen. Det är inte rimligt. Jag tror inte ens att min forskningsledare, professorn, helt fått klar för sig vad som gäller rent formellt. Och då är han verkligen ingen obegåvad människa. Reglerna är löjligt krångliga. Jag tror att han faktiskt fått bilden av att det inte är möjligt att anställa mig p.g.a. LAS i kombination med universitetets regler att inte låta någon bli inlasad, och att det egentligen har strandat för att han har stirrat sig blind på att anställa mig på heltid och sedan sjukskriva mig på halvtid och därför bara har erbjudit 50%-ig finansiering. Och att institutionsledningen inte har förklarat att det skulle gå att anställa mig på halvtid. Eller så har han bara helt paternalistiskt bestämt åt mig att det inte vore någon värdig framtid.

Jag passade på att upplysa personalintenden om att jag finner det anmärkningsvärt att universitetet har regler som uttryckligen uppmuntrar till att kringgå lagen om anställningsskydd, också. Det var kanske inte så strategiskt smart.

Kanske inte. Hoppas du kan koncentrera dig på det du skrev i inlägget innan istället. Om vettiga människor begår missförstånd går det ofta att lirka, som du ju vet.

Mm.

Universitetet hade fått besked från arbetsförmedlingen att lönebidrag inte var aktuellt. Denna info, i den okunniges ögon, kan förstås se ut som att arbetsförmedlingen inte har något att erbjuda. Men i själva verket är det ganska självklart att det inte är lönebidrag som är lösningen, eftersom det är en åtgärd som är till för dem som har tillfälligt nedsatt arbetsförmåga. Motsvarigheten vid asperger är trygghetsanställning, som är en långsiktig lösning.

Ursäkta att jag skräpar ner hela den här tråden! Men det är sådant som jag har ägnat mig åt idag, och någonstans behöver jag notera det för mitt eget minne också.

Oj! Måste skynda mig till yogan!

Du ska göra vad du kan för att få det som du vill, inklusive skriva i tråd! Mindre accepterar jag inte. Om inte det är "göra idag" vet inte jag vad som är det, för övrigt. Annars kan du ju starta ny tråd om du vill, med eller utan de här inläggen.

Nu har jag yogat samt burit hem 15 kg kattsand på huvudet. Några tittade till lite extra, men de kan ju själva försöka ta en sådan säck under armen bara så där och känna efter hur bekvämt det är.

Yogan gjorde susen. Jag har bokat upp mig på ett pass imorgon också. Meditationen för att släppa det gamla och leva i nuet har blivit väldigt mycket lättare. Armarna dras inte nedåt som av en massa tungt bråte längre, utan håller sig rakt ut alldeles av sig själva genom hela övningen. Det är som att det blivit en påtaglig lättnad över den. Jag känner mig avslappnad och befriad i den. Hoppas hoppas hoppas att det inte bara handlar om rent mekanisk träning eller teknisk finslipning, utan att det också handlar om att det mentala bagaget lättat. Det är i alla fall vad jag tänker läsa in i det. Om inte annat kanske det blir en självuppfyllande profetia.

Jag flexade ryggraden ganska rejält, och nu mår jag lite lätt illa av det. Är som lite skakig, men samtidigt oerhört avslappnad. Kanske är det en massa slaggprodukter i omlopp nu, eller så har jag ruskat om hormonsystemet rejält, eller nå't.

Tack, Zombie! Jag har kommit fram till att jag själv skall sätta ihop ett underlag för arbetsförmågeutredningen där jag visar upp hela spektrumet av svårigheter och styrkor. Samt ta tag i att dokumentera min meritering och mina styrkor som forskare och universitetslärare.

Jösses, måste vara skönt. Sådant har brukat utmana min autism svårt.