Säger jag också. Går bet på ord igen...

Mycket hänger ihop och jag märker det mycket väl nu.
Läget är att mamma med 99% säkerhet aldrig kommer hem mer, det handlar nu enligt läkare om
att se till att hennes återstående tid blir så dräglig som möjligt. Specialistvården är bra rent vårdmässigt
sett, men de humana, varma, mänskliga behoven saknas helt t.ex. en pratstund med personalen, att någon
där hjälper henne att kamma sitt hår efter duschen, och att låta henne behålla sin värdighet.
Igår när jag kom dit var hennes hår ett enda rufs, hon som alltid varit så stolt över sitt hår, det var
tragiskt att se. Jag hade en kamm i fickan så jag kammade henne så gott jag kunde, något jag aldrig
gjort förr, hon blev glad såg jag.
Jag är inte arg på sköterskorna, biträdena eller läkarna de gör ett fantastiskt jobb! det som gör mig arg
är, att pågrund av "besparingar" så saknas minst 50% av personalen, de som försvunnit när det rationaliserats,
effektiviserats, de som finns kvar sliter som djur men hinner inte med den mänskliga humana biten. Undrar
vart de "besparade" pengarna tagit vägen? de pengar som tagits från bl.a gammla och sjuka, "de som inte arbetar"
Min pappa dog för ca: 15 år sedan och jag ser skillnaden, för att inte tala om ännu längre tillbaka, den är enorm.

Som väntat fungerar jag inte ihop med mina syskon, jag tollererar inte feghet, svek och egoism i utsatta
situationer, då får man bortse från egna behov och problem, det klarar inte ynkryggarna. Det här märker
inte mamma då vi undviker att hälsa på henne samtidigt.
Det kommer att bli skönt att göra ett avslut med dessa människor när det här är över, obehaglig människor.

Så framtiden för mamma är, om och när hon orkar flytt till korttidsboende, efter det när och om hon orkar
flytt till äldreboende, och jag antar att på alla dessa ställen kommer man att få vara någon sorts vakt som
får se till att hon blir ordentligt skött, för även där har "besparingarna" omöjliggjort mänsklig omvårdnad.
Jag önskar att det får gå fort, att hon slipper flyttas runt, att jag får vara där med henne och att hon får
somna i sin säng, med rena sängkläder, tvättad och med kammat hår och sin värdighet kvar.
Men det är väl för mycket begärt, då hon är en av de "som inte arbetar".

***Styrkekramar till RJ***

Styrkekramar från mig med.

Vad säger man mer... du vet ju var du ska lägga ansvaret i skarpt läge. Inte alla som gör! Tänker mig att bara det kan bli en viss lisa för personalen. Eller något. Och jag hoppas det går så bra det kan. Det här behövde du ju inte ovanpå dina egna problem. Eller en gammal människa efter ett säkert mödosamt framsläpat liv...

... ja, vad säger man? "Vet hut ungdjävlar, kom hit ska ni få smisk", för så bär sig ju de ansvariga åt? (Trodde aldrig jag skulle tycka något sådant, men det här är faktiskt vuxna ungdjävlar i de högre samhällsskikten...)

Tung och svår situation RJ. Förstår frustrationen.

Känner mig lite skurkaktig som nu lägger till något helt annat, men jag har en annan tanke om det där med drakar: när folk inte kunde förbättra sin syn med glasögon så kunde flockar av fåglar som flyger fram över himlen, böljande fram och tillbaka, uppfattas som en enda stor varelse och tolkningen blev då drake.

Sänder också styrkekramar till RJ.

@wuwei: intressant aspekt på drakarna!

Läget är oförändrat, jag försöker släppa det lite ibland för att hämta kraft, gick upp tidigt i lördags och åkte
till sjukhuset för att få träffa mamma ensam och prata lite med henne i lugn och ro. Det var klokt gjort för vi
hade en väldigt fin stund tillsammans, och hon blev jätteglad över en liten bukett skogsviol och smultronblom
som jag plockat åt henne, hon var helt klar hela tiden, är glad över att jag fick den stunden.

Allt är trots allt mitt i eländet inte kolsvart, heder åt den fantastiska personalen på onkologen!! de är änglar!

När en vacker sköterska, ca:40år gammal, kommer in i rummet så känner hon att det doftar blommor säger hon,
mamma berättar för henne att hon älskar doft av skogsblommor och att jag plockat dem själv åt henne, varvid
sköterskan högt utbrister "nej men guuuud vad gulligt" ser mig rakt i ögonen och ler ett solskensleende. Jag blev
pionröd i ansiktet och värre blev det när hon ropade in två kollegor som gick utanför och berättade för dem att
den "gullige sonen" plockat blommor till mamma, och det stod tre sköterskor och log mot mig, jag var så generad
att jag ville krypa ur skinnet
det var hemskt pinsamt, men mamma hade jätteroligt åt det, hon känner ju mig, så det var det värt!
Men tankarna finns där hela tiden, oron att inte veta när jag träffar henne när hon är vid medvetande sista gången,
märker att hon befinner sig vid gränsen ibland och att det bara är en tidsfråga.
Men hon är trygg och har inte ont det vet jag.
Det är tur att det finns ljusa stunder även i dödens väntrum, dom kommer jag att minnas.

Hälsocentralens vanvård ska anmälas, det är både mamma, jag och min hustru överens om, och då får dom inte
roligt, det är ett löfte till mamma.

Det var fint!

Ja, det var det. Att det kan vara så också ibland. Fick till och med en släng av minskad dödsrädsla (peppar peppar).

Synd att det ska behövas, men alltid roligt att höra när någon orkar tänka på anmälan också.

RJ:
Skönt att du kan lyxa till det lite, trots allt. Fortsätt ta vara på det ni har.