Nu får det vara dags för mig med.
En liten siesta innan väckarklockan ringer.

Haha, jag vann!

Även i det egna bröstets djup?
Det är ju skitsvårt!

Hej, jag är en oresonabel, icke behaglig och grälsjuk människa.
Det var en gång en svartalv med stora spetsiga öron som bodde inuti en människa.
Hon hötte med sin krokiga käpp och spottade ur sig giftiga kommentarer närhelst något gick människan emot.
Med aldrig sinande krafter klättrade hon ideligen upp i människans ögonhålor och kikade ut genom dem på den oändliga världen utanför, för att sedan blixtsnabbt kila ned till örongången och där viskande lämna sina iskalla omdömen om allt och inget som människan sedan uppfattade som sina egna tankar och ordagrant upprepade med hög, gäll röst.

Speciellt tyckte svartalven illa om oordning och omständliga människor som diskade på fel sätt.
Då blev hon alldeles extra rabiat och pilade fram och tillbaka i människans kropp, från ögonglobernas panoramafönster till örongångens hörselapparatur, för att hinna med alla sina indignerade åsikter i ämnet.
Efter i egentycke välförrättad värv, kunde hon sedan med gott samvete ta en tupplur mellan mjälten och njurarna, sovande på en lätt masserande bädd av rosa, fluffiga tarmar som sakta vaggade henne till ro.

Jo, jag känner mig mindre fientligt inställd till min egen person nu - allt är ju uppenbarligen svartalvens fel.

Och så kan det hända att jag behöver sova mer.

Ja, jag kommer i fortsättningen droppa citat från Ekelunds Aforismer och sentenser, på det att det må få mig att framstå som en livets och ordets mästare, som en som har förstått hur allt hänger ihop - och utan att skämmas skriva folk detta på näsan i tid och otid, men, som den nakne tuppen stoltserandes med lånta fjädrar, som den mörka, kalla månen skinandes med stulet ljus, ska minsta vindpust få det löst påklistrade fjädrarna att falla av och minsta skärskådans obarmhärtiga, brännande blick få det ekelundska, reflekterade ljuset att slockna - och då ska jag stå där i min beniga kropps bara mässing, utan kött att fylla ut tomrummet, då ska jag försvinna in i det kalla mörkret, glömd av alla, men ur detta isande mörker, upp ur högen av fallna fjädrar, ska, först då - icke tidigare - något annat födas, resa sig, stolt hälsa gryningens ankomst och elden ska brinna utan låga.

Edit:
Bajskorven tittar ut och fnissar generat, lite rouge på kinderna piffar upp.

Ja, ni borde ju båda två ut och producera er i skrivsvängen alltså. Marsch pannkaka! Jag vill läsa fler Kodade sagor och Schubbiga dikter och pastischoider.

Eller alla tre. För jag vill också läsa mer om barbariska dygder.

Ja, flera texter vill vi ha, från er alla.

Äsch, igen.


Ni äter väl extra D-vitamin?
Gör det.

Näe

Det är svårt att lapa sol så här års.

Aha, nu gav du mig ett yppert tillfälle att droppa lite Ekelund-citat igen: