Just ja... Jag fick ta hand om en stackars övergiven doktorand idag också, som väntat på handledning och vägledning i ett par veckor nu medan hans huvudhandledare varit fullt upptagen med konferens och det här bokprojektet och samarbete med gästprofessorn och en förestående semesterresa till annan kontinent. Vi skulle ha handledning idag, men det blev en krock med seminariet som flyttats till idag. Därmed skulle vi ha handledningen på eftermiddagen istället, men då blev huvudhandledaren fast i ett viktigt möte med gästprofessorn som ju skulle resa iväg hem. Och sedan kom fler saker emellan. Den andra bihandledaren blev tvungen att åka hem. Och plötsligt drog huvudhandledaren, för han skulle ju till Afrika. De skulle ta det på telefon istället, men jag såg hur besviken vår doktorand blev - som han gått och laddat för det här handledningstillfället med hela gruppen av handledare samlade, full av iver och inspiration och vilja att komma igång med något nytt.

Underlaget som han skickat ut, i sista minuten (det är ju så man gör som doktorand - det vet jag ju själv), var så där ofärdigt som det rimligen är just i det skedet, och det var på ett område jag inte alls behärskar. Jag hade sett fram emot att få diskutera det tillsammans med de andra handledarna och doktoranden, att vi skulle slå våra "kloka huvuden" ihop och resonera oss fram till hur de här teorierna skulle kunna passas in i avhandlingsprojektet. Jag kände mig inte i skick att myndigt staka ut riktningen på egen hand, precis. Men jag tog ett möte med honom i alla fall, på de premisserna. Det var ju för sjuttsingen viktigt för honom att få lite dialog just nu, mitt i den här processen. Så jag spånade. Lyssnade och ställde följdfrågor. Associerade fritt. Sonderade hur han tänkte och vad han ville göra. Och vi kom någonvart. Det gjorde vi faktiskt. Och han såg väldigt lättad ut efteråt. Jag är glad att jag vågade ta det mötet, och att jag hann klämma in det innan jag fick springa till bussen för att hämta min son. Och trots det faktiskt hann med bussen.

OCH jag satte en tydlig gräns för min son vad gäller hanterandet av pinnar bland folk, så att han äntligen fattade allvaret och frivilligt avstod från att ta dem med sig (han kan inte låta bli att vifta okontrollerat med dem).

Så på det hela taget har det varit många steg framåt idag för mig.

Incognita. Det var roligt att ta del av.

Åh, så bra då - började annars känna mig riktigt pinsamt självupptagen.

Nä fan. Det är både roligt och intressant och gör mig nyfiken på mer. Och "avundsjuk"... Och bekräftar en del höga tankar jag har om dig, om du nu vill höra på det örat. Men det tar ett tag för en kraftlös person att läsa ikapp och komma på något att svara på.

Jag måste inte ha en massa feed-back hela tiden heller. Ibland är det skönt bara att få babbla av sig någonstans utan att bli avbruten i tankarna, så att man får lite rätsida på vad som hänt under dagen och hur saker och ting hänger ihop för en.

Oj, ursäkta att jag störde din självupptagenhet då. Borde förstås ha varit självupptagen tillbaka istället.

Men känns så tradigt att inte ha något nytt att komma med...

Tokstolle!

Diskat ett berg av disk samt burit upp några kartonger.

Gjort klart en uppgift i en kurs (kursen består av några få uppgifter), sprungit i regnet.