Vadå? Drömde du det eller var det nåt som small på riktigt så att folk vaknade? Var det nåt som small i kroppen?

I mitt fall var det antagligen bara inne i huvudet, eftersom katten inte blev rädd. Eftersom Ufo frågade om drömmar antar jag att det inte var någon annan som hörde det i hans fall heller?

Han sa ju att han väckte folk i huset?

Alltså det hör till det normala att jag börjar drömma innan jag somnar. Oftast klarar jag av att hålla det på en "dagdrömmarnivå" där jag klarar av att styra upplevelserna.
Men ibland tar de riktiga drömmarna över, vilket kan bli nog så störigt ibland.
Dock inte säker på att det är drömmar, det verkar alltför ofta vara minnesbilder från tiden innan detta liv.

Den här smällen var kraftig, med en tryckvåg och efterföljande krutdoft när luft och utrymme sakta försvinner.
Känslan är inte panik, mer ett apatiskt -"Jaha nu är det dags"

Självklart hördes det inte för någon utomstående, men man undrar ju ibland om det inte kan läcka ut ljud när det blir så kraftigt
Det var en mångdubbel styrka än den gång jag stod 50-60 meter ifrån ett åsknedslag. Svårt att beskriva.

Hmm... Du kanske skall kolla upp kundaliniresning ändå...?

Fy skäms, inte sätta griller i huvudet på mig

Dock så fanns det här, en hel del matnyttigt som jag redan har börjat praktisera mot min energilöshet.
http://kundalini.se/svestrat.html

Tackar för Kundalinilänken ...

Jag associerade först till Cunnigulus, då Kundalinienergier inte är nå't som jag hört talas om förrän nu, nu vill jag veta mer om Kundalini och ringlande energier, inte för att praktisera men stilla min obstinata vetgirighet av paranormala fenomen, som är så svårbevisade men intressanta, då det är nå't jag oftare får uppleva än Cunnigulus men skam den som ger sig.

Det är smällar jag får leva med drömmrester på dagen/natten och rester av dagen/natten i drömmen.

Men med yoga kan jag kanske bli så vig, att jag kan göra som hunden, dvs slicka mig ren i röven.

Mvh /db

Jag drömde väldigt mycket i natt och det är också första gången på länge som jag kommer ihåg vad jag drömde (jag måste i förväg varna för att det var en tråkig och socialt mycket välanpassad dröm ):
Jag skulle åka tåg söderut till en Aspergerträff. Sällskapet bestod av två skåningar (så träffen skulle troligen äga rum någonstans i Skåne) som berättade om planerade aktiviteter (första dagen var det promenad i staden för att bekanta sig med omgivningarna och med varandra). De två skåningarna visade promenadvägen på en stor stadskarta (det såg ut att finnas många parker i staden som vi skulle till).

När jag klev på tåget hejade jag på alla och var hur trevlig som helst. Några tjejer som satt i samma vagn blev glada av det, särskilt en av dem: "Vad glad och trevlig X är!" (hon såg ut som en, nu jämnårig, gammal klasskamrat från grundskolan som alltid var juste mot mig på den tiden, men senare flyttade).

Lite senare satt jag tillsammans med en annan gammal klasskamrat från grundskolan när det i tågets högtalarsystem meddelades att det nu var dags för blodgivning. Jag blev lite orolig: Måste man verkligen ge blod, jag gillar inte oväntade händelser! Inte jag heller, tyckte sitsgrannen. Jag tänkte att om jag slappnar av går det nog bra. Sitsgrannen fick kanyl och slang monterad på armen, men jag skulle få vänta tio minuter. Under tiden skämtade sitsgrannen om att han snart skulle bli helt tömd på blod och hur matt han redan kände sig (vi skämtade lite om min egen osäkerhet inför att lämna blod) och jag läste om att vissa grupper inte behöver lämna blod (eftersom deras blod är av en så vanlig typ (i artikeln hade de valt att kalla de vanligaste blodtyperna för blå, grön och gul)). När tio minuter gått hände ingenting.

En annan gammal klasskamrat satt bakom oss och berättade en riktigt rolig, lite bisarr historia [jag hörde hela historien, men nu kommer jag tyvärr inte ihåg vad den handlade om] och jag tänkte att "varför kan inte jag kunna komma på sådana där roliga, lite bisarra historier". Jag tänkte också att det var typiskt honom.

Nu var vi framme och jag skulle kliva av, men plötsligt hade jag en jäkla massa lösa pryttlar överallt som skulle packas ner och en tågvärdinna kom med en mjuk kaka täckt med varm sockerlag. Jag tackade för kakan, men visste inte riktigt var jag skulle göra av den och blev bara ännu mer stressad av alla prylar som bara blev fler och fler. Till slut började tåget rulla ut från perrongen igen utan att jag hunnit kliva av, varpå jag sprang och försökte öppna dörren, men det var för sent. Sedan stannade emellertid tåget, eftersom det var bomfällning (ett annat tåg skulle just passera). Då kunde jag öppna dörren och hoppade av, men jag glömde all packning: Jaja, jag får väl köpa nya grejer. När jag klev av såg jag att tåget stannat mitt i staden på en vanlig gata och såg mer ut som en buss än ett tåg.

Jag sprang över tågkorsningen innan bommarna hann fällas ner helt (gångtrafikanter passerade via en i körbanan på sidan nedsänkt gångbana (jag hoppade ner ungefär 2 meter för att komma ner till den)). Precis när jag skulle krypa under den bortre bommen kom en gammal lumparkomis rullande på en liggcykel (han låg väldigt nära asfalten), så jag fick dröja kvar en stund under bommen i en ganska obekväm ställning.

Jag tänkte att jag kanske borde ha gått till tågstationen för att möta de andra, men började istället gå på måfå genom staden. Av en slump stötte jag senare ihop med de andra (samma tjej (brunett (på gränsen till svarthårig) med snyggt, rakt hår och rödfärgade slingor) som tidigare ropade på mig). Jag berättade om vad som hänt och farsan, som plötsligt var där, tyckte att "ibland är det bra att börja om utan bagage", jag skrattade lite och sade att "ja, så är det kanske".

Nu skulle farsan och jag åka tåg någonstans och vi gick över nedfällda stolsryggar för att komma till våra platser. Jag satte mig på ett ställe, men då kom Loffe Karlsson och tyckte att "det skulle just se snyggt ut" (foton av samme herre stod i tågfönstret och mazariner stod på bordet (det var en plats med fyra sitser plus ett bord)). Det var tydligen hans plats, så jag bad lugnt om ursäkt och gled ut från sitsen (klädd med rött, slätt läder (eller imitation av läder)). Loffe tittade med vattniga ögon på farsan, men ignorerade mig (jag tyckte att han var oförskämd).

Hypogen störning,åt sömnparalys hållet.
Upplevs som mycket dramatiskt men det är det väl egentligen inte.

Själv flyter jag liksom in i drömmar medans jag är "vaken" fortfarande utan att det är så dramatiskt.
Är det dåligt tro?

Igår drömde jag att min mamma skulle hålla ett föredrag om hur man skjuter med en pistol . Detta utspelade sig i ett kalt klassrum, där det satt mycket folk, varav alla övriga deltagare var helt okända för mig.

Alla skulle ha vadderade, tunna vita nylonvästar på sig som skydd. När föredraget kom igång fanns det ingen ledig plats åt mig och skyddsvästarna var också slut så jag kröp ihop och tryckte mig mot en skolbänk en bit bort från mamma (som inte alls såg ut som min mamma) som redan börjat med sin redogörelse för hur pistolen ska avfyras.
Plötsligt såg hon mig och frågade då missnöjt vad jag gjorde där på golvet.
-"Hon har ingen väst!" ropade de andra i klassrummet.
Min mamma tittade irriterat på mig men fortsatte med att skjuta skott med pistolen hon höll i för att visa hur den fungerar.
Ibland skjöt hon med en mycket koncentrerad min utan att det kom något skott vilket hon inte verkade observera utan fortsatte föredraget som om det hade hörts ett knall. Jag funderade på om jag borde påpeka detta för henne men kommer inte ihåg ifall jag faktiskt gjorde det.

Sedan upptäckte jag en liten orange kattunge mitt på golvet som såg hungrig och övergiven ut. Tog upp den i famnen och bar iväg den till skolmatsalen där den skulle få mat. Efter ett tag var vi ombord på ett tåg som körde förbi en enorm molnformation på himlen som såg ut som en divan.
-"Titta en divan!" Utbrast jag och pekade.

Tåget hade nu stannat precis där vi från början gått ombord och hade alltså egentligen inte kört någonstans.
Nu var det en hel kattkoloni som anföll oss, hungriga och övergivna. På något sätt fick jag fram mat som jag gav åt dem. Katterna anföll varann och bråkade om matbitarna.
Plötsligt var det ett hoper hemlösa människor som råkade i slagsmål över matbitarna. Katterna hade alltså bytt skepnad till människor.
Jag fortsatte att ge dem mat uppifrån tågkupén och de fortsatte att slåss och bråka sinsemellan.

Konstigt nog upplevde jag detta som en angenäm dröm, ville inte vakna ur den. Atmosfären var gemytlig, trots slagsmål och pistolskott med mera.

Idag drömde jag också om min mamma.
Nu såg hon ut som en svart amerikansk madam med tillhörande pillerburkshatt och söndagskläder för gudstjänst i kyrkan. Hon satt mitt i ett sällskap med andra kvinnor i hennes ålder, underförstått arbetskamrater. När hon fick syn på mig så flög hon upp och ville krama och pussa om mig (vilket vi aldrig gör IRL) vilket resulterade i att jag vacklade baklänges och råkade stöta till henne så hon hamnade sittandes på golvet. Jag räddade dock situationen snabbt genom att dra upp henne, så nästan ingen hann se fadäsen.

Sedan gick jag då vidare.
Ett tag satt jag i en stor matsal eller kafeteria där det serverades mat av olika slag. Varje gång jag gick för att hämta mat åt mig blev det fel.
Antingen tog jag iögonfallande stora portioner som jag sedan satt och skämdes över bland de andra matgästerna eller så satte jag mig vid fel bord där jag inte var välkommen. En del av matgästerna var gamla kollegor och en massa gamla minnen dök upp inom mig och gjorde allt än mer komplicerat, för ingenting fick sägas högt.

En av gångerna kom jag på efteråt att jag precis lassat på en rejäl portion med mat som jag trodde var gratis men som inte alls var avsedd för mig och skulle dessutom betalas för. Bara en speciell kategori människor fick äta av den maten, de hade alla någon sorts mörkblå uniform på sig med röda glittrande detaljer.
Efter att jag ätit nästan klart kände jag mig tvungen att börja gömma undan kvarvarande enorma salladsblad och diverse förpackningar som inte ville låta sig knycklas ihop utan vecklade hela tiden upp sig när någon gick förbi.

Sedan var det en följetongsdröm i form av en brant uppförsbacke, egentligen en bergsvägg som skulle föreställa en trappuppgång utomhus. Trapporna neråt, som var placerade precis bredvid var jämna och fina, det var bara att gå nedför. Men jag skulle uppför tillsammans med massor av andra människor och vi gick således i ojämna rader balanserande på klippavsatser och hasade sittandes över en speciellt besvärlig passage.
En svart kvinna med stor gravidmage föll ned och hamnade med magen rakt på trottoarkanten. Hennes vän visste inte vad hon skulle ta sig till och alla vi andra frös också till is och bara såg på när blodet spred sig under den skadade kroppen där nere. Hon såg död ut.

Den här besvärliga trappan med separata upp- och nedgångar har jag drömt om förut. Vet inte var den leder men när man väl kommer upp så går man in mellan två grå betonghöghus.

Sedan var det något om ett stort fartyg där jag tydligen arbetade med att färdigställa ett stort event av något slag. Vi var flera stora arbetslag och det var mycket som skulle ordnas med.
På något sätt misslyckades vi med en omfattande golvtvätt och massor av vatten sköljde över en stor golvyta. Precis samtidigt började fartyget kränga från sida till sida så vattnet sköljde från den ena sidan till den andra och var helt omöjligt att torka upp.
Precis då kom någon och meddelade att eventet skulle starta i förtid med att hedersgästerna nu skulle anlända precis där vi kämpade på med vattnet. Febril aktivitet utbröt och massor av småpilliga saker skulle utplaceras på små bord och bekväma fåtöljer skulle ställas fram.
På något sätt lyckades vi torka upp och ställa fram allt i tid och fick till och med beröm av de viktiga gästerna.
Jag såg aldrig viktiggästernas ansikten utan befann mig ständigt i knähöjd, som om jag var väldigt kortvuxen.

En mycket rörig dröm.