Hoppas att både Orange och kullan mår bättre snart.

Idag seminariebehandlades min text, och det blev ett väldigt bra seminarium. För bra. Nu är jag överstimulerad och folkilsk. Jag fick väldigt bra synpunkter på texten som kan lyfta den rejält, men det innebär samtidigt att jag måste teoretisera på ett sätt som är jobbigt och skära bort en del metaforer som var roliga och flytta runt en del i dispositionen, förenkla somt och komplicera annat... Och jag vill inte att det skall bli en tråkig teoritung text som ingen orkar ta till sig. Själva dramat i episoden får inte komma i skymundan, för det är starkt.

Och så det där jobbiga med att enter inte är logiska i sina förgivettaganden, så för att de skall fatta måste jag skriva mindre logiskt - när det är så enkelt att tänka logiskt. Och att det inte finns några roliga ord kvar att använda när man rensar bort bland alla metaforer som kan leda tankarna fel. Kan väl inte jag hjälpa att språket bygger på feltänk från grunden! "Alla" bra metaforer reifierar och får det att låta som att saker händer inne i huvudet på folk istället för mellan dem, och är statiska istället för dynamiska. Och jag vill inte skriva på tråkspråk!

Nu låter det som att jag blev sågad. Det blev jag inte. Jag blev faktiskt ganska rosad. Det var kul. Så frustrerande bara att alla vetenskapliga begrepp och vardagliga uttryck och metaforer trasslar in sig så i varandra och mot varandra på olika sätt att det inte går att både vara klar och tydlig och fånga det där komplexa, mångbottnade, kalejdoskopiska gytter som utgör livet.

Jag skulle vilja skriva en massa bokkapitel om en och samma episod för att fånga alla de draman som pågår samtidigt, med olika teoretiska fokus, olika nivåer, olika slags kontext, olika deltagares perspektiv, etc. - och så på något sätt foga samman alltsammans så att det "makes sense".

Det känns som att jag tänker i för många dimensioner samtidigt just nu.